Miljöpartiets språkrör Märta Stenevi skapade en del rubriker efter sin intervju i Aftonbladets podd "Den ideologiska frågan". Stenevi för ett resonemang kring makt som något begränsat i samhället, och om en grupp ska kunna få mer makt, måste en annan lämna ifrån sig den. Hon talar i första läget om att män ska lämna ifrån sig makt till kvinnor, men i andra läget om att vita, inrikesfödda kvinnor ska lämna ifrån sig makt till utrikesfödda kvinnor.
Intervjuaren Anders Lindberg följer inte upp med den ganska givna frågan varför Stenevi såsom vit, inrikesfödd kvinna inte lämnat makten till en utrikesfödd. Eller varför inte åtminstone en enda utrikesfödd kvinna fanns bland de åtta vita, inrikesfödda kvinnor som kandiderade till språkrör tidigare i år.
Kanske ansåg han det ofint. Miljöpartiets försök några år tillbaka att nå utanför vita, inrikesfödda akademiker i Stockholms innerstad slutade ju med entrism från Muslimska brödraskapet, skandaler och avgångar. Den enda utrikesfödda kvinna som sitter i riksdagen för MP i dag är Leila Ali Elmi (om man inte räknar 58-åriga Anna Sibinska som är född i Polen), som under sin valkampanj tydligt riktade sig till somalier i Göteborgs förorter. Somalier har också av allt att döma helt tagit över Miljöpartiet i Borlänge, i vad som bara kan beskrivas som etnisk klanbaserad entrism.
Man kan både ha åsikter om Stenevis utgångspunkter, och så klart raljera över hennes uttalanden kontra verkligheten. Men vad som kanske är mer intressant är den självklarhet med vilken både hon och intervjuaren Lindberg går förbi som något självklart att utrikesfödda kvinnor bör få mer makt över Sverige.
Det här är bara ett enskilt exempel ur nyhetsfloden på trossatser inom den progressivism som MP är den starkaste företrädaren för i riksdagen. Dessa trossatser ifrågasätts aldrig av dem som bekänner sig till dem, och den som ifrågasätter dem får räkna med att anses som obekväm, kanske rentav oanständig.
En delförklaring, bortom politisk spelteori, till varför ett så litet parti som MP fått sådant genomslag kan vara att de här trossatserna gäller för i stort sett alla riksdagspartier. Möjligen inte SD, men även SD måste förhålla sig till dem och navigera runt dem, så starka är de. Tron på det eviga framsteget förenar liberalismen och de olika varianterna av socialism och kommunism; man är i princip bara oense om metoderna och litegrann vad framstegen ska bestå i. I och med detta äger den eviga framstegstankens anhängare också all politisk makt i Sverige i dagens läge.
Den liberala progressivism som definitivt etablerade världsherravälde i och med andra världskriget har nu nått en punkt i västvärlden där den kan liknas vid ett tåg utan bromsar. Om konservatismen skulle utgöra bromsarna så måste man konstatera att det som passerar för salongsfähig konservatism i Sverige i dag, i nästan alla avseenden skulle varit ultraliberal för bara några årtionden sedan. Det finns undantag, som till exempel drogpolitiken, där ett sällsynt konsensus råder över hela spektrat, men de är få.
Konservatismen tycks inte ha bromsat progressivismens framfart i Sverige nämnvärt. I stort sett har den ägnat sig åt att ompröva och ompositionera sig, och uttrycka försiktigt motstånd, men inte mycket mer. Det kan också på något vis tyckas lite naivt om man som konservativ inte inser att progressivismens väsen är just evig, accelererande framfart.
Som ett alternativ till konservatismen finns förstås reaktionen – de som på olika sätt försöker bekämpa progressivismens landvinningar genom att sätta in käppar i hjulen. Men den är till sin karaktär, som namnet antyder, just reaktiv.
Visst uppstår allt fler reaktioner på progressivismens mest impopulära effekter – som invandringskaos och extrem identitetspolitik – men vad skulle hända om man verkligen fick ett hjul på tåget att låsa sig? Vad är då planen? Tåget har redan rusat långt förbi de stationer där de reaktionära försökte få det att stanna, och det lär inte att gå att backa.
I slutänden kanske den passagerare som inte är nöjd med progressivismens skenande framfart i stället måste få den att försöka växla spår. Tåget går inte att tvärstoppa, men det kan gå att leda i en helt annan riktning.
Det kräver dock att man slutar upp med att bara försöka bromsa och sabotera, och i stället på allvar funderar på vilket samhälle man vill ha, och hur man kan leda tåget dit i stället. Man kanske inte kan backa, men det kan finnas vägar som leder runt och tillbaka till platser man egentligen hellre ville vara på.
Visste du att vi även finns som papperstidning med veckoutgåva? Svenska Epoch Times – en traditionell nyhetstidning med klassisk, objektiv journalistik. Teckna din provprenumeration på papperstidningen idag – endast 99kr – klicka här för mer information.
