Under förra veckan blev statsministern Stefan Löfvens halvtimmeslånga intervju i SVT en stor medial tilldragelse. Inte för att så mycket intressant sades, utan för att statsministern är en rätt sällsynt syn i offentligheten numera. 

Löfvens andra mandatperiod har varit lite lik Barack Obamas, i så måtto att båda tycks ha åldrats mer än dubbelt så snabbt som under den första. Löfven är kanske ingen Obama, men han kom ändå in som lite av en frälsare efter en alliansregering som helt fått slut på bensin, och tog över ett parti i kris. Och liksom med Obama falnade glansen avsevärt under andra mandatperioden. 

Det känns avlägset, men under Håkan Juholt talades det ganska vitt och brett om att Socialdemokraterna var på väg att tappa sin ställning som Sveriges maktparti. Man kunde "pasokifieras", marginaliseras, som sitt grekiska systerparti och andra europeiska socialistpartier.

Så här i efterhand kan man fråga sig hur nära det egentligen var. Den socialdemokratiska "rörelsen" saknar ju ändå helt motstycke i Sverige. Sättet man tagit över, skapat, omformat och rotat sig oerhört djupt i så många vitala delar av det svenska samhället under hela efterkrigstiden, är inte nödvändigtvis något som en dålig mandatperiod eller två suddar ut. Trots att socialdemokratin som politisk kraft förefaller mer vilsen och oklar än någonsin, så tuffar den S-märkta byråkratin oförtrutet vidare. Och är det någonting som partiets elit fortfarande verkligen kan, så är det det politiska spelet.

I de borgerliga partierna har man dessutom haft en i allt väsentligt lojal opposition. Tillsammans har man stretat på i relativt god Saltsjöbadsanda, även om man sedan rekordårens slut delat mer på själva maktinnehavet. Att Stefan Löfven på bästa sändningstid påstår att det är "fara å färde" för svensk demokrati om Sverigedemokraterna skulle få inflytande ska givetvis ses i detta ljus. SD är – vad man än tycker om dem –  den första genuint oppositionella kraft som brutit sig in i den svenska politiska Saltsjöbadsandan. Det är detta samförstånd, där Socialdemokraterna alltid i slutänden hållit i den politiska taktpinnen, som hotas, inte "demokratin".

Även om Sverige och USA är extremt olika på många sätt, så har man ändå haft det gemensamt att verklig opposition länge saknats. Så att socialdemokratin så ihärdigt försökt koppla samman SD med Donald Trump har en viss relevans, om än kanske inte på det sätt som man påstår. Trump var – vad man än tycker om honom – det närmsta en genuint oppositionell kraft USA sett under hela efterkrigstiden. Han var varken en del av lag röd eller lag blå. Med en enorm gemensam ansträngning lyckades etablissemanget göra sig av med honom efter bara en mandatperiod, trots hans stora folkliga popularitet. 

Det politiska landskapet som finns kvar i USA liknar dock de värsta delarna av västfronten efter första världskriget – en sönderbombad, dysfunktionell sörja, genomkorsad av ogenomtränglig taggtråd och djupa skyttegravar, full av odetonerade granater. Det går inte att se en väg tillbaka till någonting liknande den dynamik som fanns innan. Snarare tycks det demokratiska partiet nu göra allt för att avancera sina positioner till en punkt där republikanerna blir totalt irrelevanta, och aldrig mer har en ärlig chans att vinna ett val. En enpartistat, alltså. Unionens framtid ses av många som mer osäker än den varit sedan inbördeskrigets dagar.

Det här är något som vi mycket väl kan komma att se i Sverige, om än på vårt eget vis. Det finns inget som säger att den anrika svenska byråkratin inte kan förklara krig mot den politiska ledningen, om de strukturer med tillhörande köttgrytor som byggts upp under årtionden för första gången hotas på riktigt. Det finns exempel på sådana tendenser från de kommuner där SD hamnat i ledande ställning.

Detta är dock ingen naturlag. Det är fullt möjligt att SD över tid finner sin plats i den svenska Saltsjöbadsandan. Om man växer in i etablissemanget snabbare än man får reell makt, kanske man inte ses som ett sådant hot. Kanske kommer vi få se en i retoriken stormig, men i praktiken rätt ordnad och utdragen, integration av SD som politisk kraft? Kanske finns här en nyckel till att partiet håller såpass låg profil gentemot Moderaterna i regeringsfrågan just nu?

En sak är dock säker: Stefan Löfvens och socialdemokraternas oro är inte spelad, man är bara oärlig om dess orsaker. Nästa mandatperiod skulle kunna bli väldigt omvälvande.

Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: