Ledare: Centerns roll i borgerligheten
C idag avviker markant från traditionell borgerlighet. Foto: Sussie W. Lamm


Riksdagsvalet 2022 närma sig och flertalet partier har positionerat sig inför valrörelsen. Möjlighet finns för mindre förvirring kring blockpolitiken denna gång.

Med runt 17 månader kvar börjar förutsättningarna för den kommande regeringsbildning kunna urskiljas. Moderaterna har tidigare öppnat upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna och många hoppas att detta är början på ett nytt konservativt block tillsammans med KD.

Liberalernas partiledare Nyamko Sabuni har låtit meddela att man lämnar januariavtalet inför valet och avser att stödja en borgerlig regering. Man säger sig även kunna ta stöd av SD men dock reserverar man sig för att sitta i regering tillsammans med SD. L verkar dock ha stora svårigheter att samla stöd inom de egna leden för denna linje och det återstår också att se om väljarna fortfarande uppfattar partiet som ett trovärdigt borgerligt alternativ.

Centerpartiets partiledare Annie Lööf har aviserat att man också nästa mandatperiod kan tänka sig att stödja socialdemokraterna och även att sitta i en gemensam regering. Positionen att man inte kommer att ingå i en borgerlig regering som tar stöd av SD står fast och med det är C nu sannolikt att räkna in i det rödgröna blocket.

Detta är ingen överraskning för de flesta men att det nu är officiellt är anmärkningsvärt av flera skäl. Att Lööf med detta hoppas kunna bli Sveriges första kvinnliga statsminister är högst troligt. Detta bör även ses i sammanhanget av den historiska rollen C spelat inom det borgerliga blocket.

Tidigare borgerlig regeringskoalition

Centerpartiets partiledare Thorbjörn Fälldin övertog regeringsmakten med en borgerlig koalitionsregering 1976 från ett 44 år långt socialdemokratiskt styre. Fälldin ansåg att borgerligheten hade innebörden icke-socialistisk och stod i opposition till den centralisering av makt och auktoritär ekonomisk politik som fördes av S lett av Olof Palme.

Fälldin kommenterade detta i valrörelsen 1982: ”Det handlar om vilket ekonomiskt system vi ska ha i framtiden, det gäller om vi ska slå in på fondsocialismens väg, med ökad kollektivisering och skapandet av en maktkoncentration i näringslivet som vi tidigare inte varit i närheten av”.

Här avses de så kallade löntagarfonder som var en stor fråga under 70- till början av 90-talet. Löntagarfonderna var en modell för hur en kollektivisering av svenska storföretag skulle gå till vilket drevs av LO med stöd av S. Det föreslogs att 20 procent av företagens vinster skulle omsättas i fonder med syftet att köpa upp aktieinnehav i de svenska storföretagen. Företagens vinster skulle med andra ord användas för att beslagta ägandet av företagen och sätta de under kontroll av fackliga organisationer.

Det bakomliggande syftet framgår i LO:s egen tidning Fackföreningsrörelsen: ”Vi vill beröva kapitalägarna deras makt, som de utövar just i kraft av sitt ägande. All erfarenhet visar att det inte räcker med inflytande och kontroll. Ägandet spelar en avgörande roll. Jag vill hänvisa till Marx och Wigforss: vi kan i grunden inte förändra samhället utan att också ändra på ägandet.”

Motstånd mot kollektivisering

Efterfrågan på att införa en form av marxistisk ekonomisk modell i Sverige var emellertid begränsad. Oppositionen från borgerligheten, näringslivet och folket resulterade i att endast en urvattnad version av förslaget genomfördes. En vinstskatt infördes vilket resulterade i att företag som IKEA, Tetra Pak och H&M lämnade Sverige.

Allvaret i vad som här höll på att hända bör inte förminskas. Annie Lööf behöver förstås idag inte ta ställning i frågan om löntagarfonderna. Men det framstår som Lööf nu officiellt bryter med den principiella oppositionen mot socialismen och den auktoritära ekonomiska modellen. En opposition som tidigare var uttalad inom C.

Det är därför välkommet att Lööf nu till slut positionerar sig tydligt för väljarna.

Det är uppenbart att centerpartiet under Annie Lööf profileras som socialliberalt snarare än konservativt, som var fallet under Fälldin. Steget för ett socialliberalt parti att stödja en socialdemokratisk regering tycks bevisligen inte vara särskilt långt. Detta tyder också på ett dilemma där blockpolitiken egentligen inte alltid representerar vad väljarna förväntar sig. Är en röst på C en röst för konservatism och fri marknad, eller är det en röst för socialism och reglering?

Det är därför välkommet att Lööf nu till slut positionerar sig tydligt för väljarna. Frågan om vilket ekonomiskt system vi bör eftersträva är lika relevant idag som under Fälldin. Medan den offentliga debatten handlar om Sverigedemokraternas vara eller icke-vara, representeras redan tankar om en auktoritär ekonomisk modell sedan länge i vår riksdag. Detta är att göra väljarna en stor otjänst. Förhoppningsvis har vi nu större möjlighet att debattera de verkligt relevanta frågorna av vår tid.

 Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info: