När man blir begränsad är det lätt att begränsa andra, det ger ringar på vattnet. Konsekvenserna är oftast rädsla och uppgivenhet. Är vi alltid medvetna om det och på vilket sätt kan detta påverka vår framtid? Kan det i sin tur leda till att rädsla och spänning inom familjen och samhället ökar? Politikerna har nu ett stort ansvar framåt, menar Renée Besseling.
När rädslan har kommit in i samhället, vem kommer då att styra våra liv utan att vi kan stoppa det? Något som jag och många andra har reflekterat över är hur covid-19 påverkar oss i det dagliga livet. Vi har sett olika strategier och sätt att hantera det världen över. Vi har lärt oss att hålla avstånd, tvätta händerna, stanna hemma vid symtom, använda munskydd och så vidare.
De dagliga nyheterna och pressträffarna i radio och TV har satt skräck och uppgivenhet i en del människor. Efter att ha hört i ett år om antal döda samt hot om att stänga ner samhället orkar många inte höra mer om katastrofer. Daglig information om ytterligare restriktioner, personalens överbelastning på ålderdomshem och sjukhus blir för mycket. Framtiden är oviss och det oroar inte minst föräldrar med barn och de äldre. Med den nuvarande pandemin mitt ibland oss och vetskapen om att viruset kan mutera ytterligare och slå till igen så är det svårt att planera sitt liv.
Saknaden efter positiva nyheter är stor och insikten att livet har mer att erbjuda än covid-19 borde vara en självklarhet. Att leva med ångest och utan glädje skadar oss.
Kriser har funnits i alla tider
I alla tider har det funnits kriser och perioder som har lett till ökad och extra hög belastning för exempelvis vårdyrken, polis, lärare och så vidare. Det är en naturlig följd även i en pandemi där olika yrkeskategorier samt familjer är alltmer belastade och pressade. Det ger en snöbollseffekt som växer allt större och kostnaderna blir enorma inte minst vad gäller psykisk ohälsa. Vår frihet, kreativitet och vårt sunda förnuft begränsas under restriktioner. Följden blir att vi människor blir överkörda och försummade. Optimismen inför framtiden minskar.
I ett sekulariserat samhälle som Sverige är det vetenskapen som vet bäst. I det här fallet Folkhälsomyndigheten.
En pandemi är absolut något vi måste ta på allvar. Det handlar inte bara om att följa riktlinjerna, vi vill också veta varför och hur denna pandemin startade. Gick det att förebygga eller stoppa den? Kommer det från djurriket eller från Wuhans virologiska institut, som bedriver forskning kring världens farligaste sjukdomar?
Förr sade människor att katastrofer var Guds straff, att det var en återbetalning av våra synder. Människor förstod att gott belönas med gott och ont med ont. På den tiden levde människor i en enklare tillvaro. Idag har vetenskapen ersatt religionen. Synen idag och de råd vi får är baserade enbart på vetenskapen. I ett sekulariserat samhälle som Sverige är det vetenskapen som vet bäst. I det här fallet Folkhälsomyndigheten.
Dubbla munskydd
När jag hör att den amerikanske Dr Fauci säger att de ska ha dubbla munskydd till och med slutet av 2021, hoppas jag att ingen tar det seriöst. Visst finns det tillfällen att ta på sig ett munskydd, men ska det vara effektivt ska det inte vara ett tygstycke och två gummiband. Det kirurgiska munskyddet skyddar mot virus men kan av flera skäl inte användas på befolkningsnivå.
Redan nu är det svårt att förstå vad människor säger när de bär munskydd. Det går inte heller att läsa av ansiktsuttryck. Restriktioner skapar barriärer och ohälsa på sikt och brist på sunt förnuft kan skapa ännu mer problem och flera missförstånd människor emellan än vi förstår här och nu.
Finns det plats för sunt förnuft trots att en pandemi kräver restriktioner?
När är munskyddet ett hjälpmedel och när blir det en munkavle? Var går gränsen mellan att skydda samhället och att bli styrd uppifrån? Finns det plats för sunt förnuft trots att en pandemi kräver restriktioner? När man kör ensam i en bil med munskydd på, finns det sunt förnuft i detta? Att förebygga smittan och fortsätta med livet och framtidsmål kräver mod. Det är en viktig balansgång vi måste tänka på. Rädslan för viruset förlamar familjen och samhällsstrukturen. Detta får inte ha en central roll i ett friskt demokratiskt samhälle.
Att stänga ner ett samhälle och hoppas att viruset ska försvinna har visat sig vara ineffektivt. Den strategin kan man förstå att världen behövde använda i början av förra året, då covid-19 var helt nytt för mänskligheten. Ett år senare vet vi dock bättre än så. Viruset poppar upp igen hur vi än gör. Vi behöver tänka på hur vi kan bekämpa smittan och på samma gång hålla samhället igång. Valet stod mellan eget ansvar och lockdown. Sverige valde restriktioner och eget ansvar, andra länder valde en lockdown.
Människor världen över har fått en chock. Då är det lätt att känna hopplöshet, vara rädd och inte se någon framtid. Andra misstror ledarna och undrar varför man ska isolera sig eller bara kan träffa få människor eller bära munskydd även när man har antikroppar och/eller har vaccinerat sig.
Det pågår en debatt om ett obligatoriskt vaccinpass som verkligen har stött på patrull. Frågan är vem som vinner på ett påtvingat vaccinpass, på kort och lång sikt? Och vilka är förlorarna? Ska de som har antikroppar ha ett antikroppspass? Personer som har varit i kontakt med covid-19 men helt enkelt verkar vara immuna för viruset, måste de vaccinera sig enbart för att till exempel kunna resa utomlands? Vad kommer vaccinationstvång att innebära för mänskliga rättigheter?
Rädsla – en dålig vägvisare
Det jag vill komma till är att de som lever under restriktioner eller hot har visat sig sätta egna restriktioner på sina medmänniskor. Rädsla är en dålig vägvisare. Till exempel har friska människor inte kunnat leva ett normalt liv och har inte fått träffa och krama sina föräldrar eller barnbarn. De som sover och lever ihop får inte sitta vid samma bord i en restaurang i en galleria. Visst har vi kunnat kuva hemska sjukdomar som mässling, polio och spanska sjukan.
Blir syftet med vaccinet att minska smittan eller blir det en hårdare kontroll av befolkningen under pandemins täckmantel?
I dagens läge vet vi att covid-19 har kommit från Wuhan i Kina. Viruset har redan muterat, och eventuellt kommer det att göra det flera gånger och då är vaccinet ingen garanti mot smittan. Ett vaccinpass blir då värdelöst för att bedöma om någon är immun och inte smittar eller kan bli smittad. Då känns det mer som en kontroll där personers information är registrerad. Ännu mer kontroll kan diktera människors framtida liv. Du kanske inte kan komma att få resa, gå på bio, besöka en restaurang eller få ett jobb utan att registreras och kontrolleras. Blir syftet med vaccinet att minska smittan eller blir det en hårdare kontroll av befolkningen under pandemins täckmantel? Vi bör vara medvetna och vaksamma.
Frihet under ansvar, att ha en tro, att värna om det fria ordet och åsiktsfrihet är mänskliga rättigheter och grundpelare i en demokrati. Politikerna måste vara medvetna om att de jobbar för och får betalt av folket. Deras huvudansvar är att skapa utrymme och förutsättningar där folket kan blomstra. Allt detta ställer höga krav på landets ledare och medier som ska granska makten och bevaka medborgarnas intressen. Bara då kan vi tillsammans utvecklas och motstå vilka faror som än lurar på oss.
Renée Besseling är f d ordförande för Europe Against Drugs och författare till boken Parents a Natural Preventive Against Drugs The Dutch Experience.
Åsikter som uttrycks i artikeln är författarens egna och speglar inte nödvändigtvis Epoch Times åsikter.
Vill du väcka debatt i en aktuell fråga? Välkommen att skriva en artikel, 5 000-7 000 tecken med blanksteg. [email protected]
Sveriges nya satsning inom nationell och internationell nyhetsjournalistik i tryck. Teckna din provprenumeration idag – endast 99kr, avslutas automatiskt – klicka på bilden nedan för mer info:
