Sedan urminnes tider har människan sökt efter livets elixir, evig ungdom och en oförgänglig tillvaro i det här tidsrummet. Men tiden är en omutbar kraft som ingen kan stå emot. Den torkar ut floder, eroderar klippor och ödmjukar alla människor.

Determinismen är en fatalistisk syn på universum. Dess anhängare betraktar alla händelser som förutbestämda av en kedja av orsakssamband, vilka samtliga är det ofrånkomliga resultatet av materians lagbundna rörelser. Det metafysiska och ogripbara kan endast kännas av människan genom logisk deduktion – i likhet med periskopet i en ubåt, vars parallella speglar låter oss blicka ovanför vattenytan och runt omöjliga hörn som våra ögon inte kan kringgå. Genom att få ett konceptuellt grepp om det abstrakta antar det opåtagliga en form.

Men människan är som de blinda männen i fabeln som känner på elefanten, och när vi omsider snubblar över en aspekt av sanningen har vi svårt att säga vilken del av elefanten det rör sig om. Vi lever mitt bland de fyra dimensioner som Einstein beskrev i sin relativitetsteori: längd, höjd, bredd och tid, vilka tillsammans alstrar en djuptavla vari vi förmår förflytta oss i sex riktningar: framåt, bakåt, vänster, höger, uppåt och nedåt. Den teoretiska fysiken tänker sig förmodligen att det finns rörelser inåt eller utåt i en särskild dimension, men utifrån vår nuvarande mänskliga anatomi verkar ett sådant rörelsemoment vanskligt. Så då kommer vi till tiden – den fjärde kända dimensionen.