Eugène Delacroix (1798-1863) gäckar förståndet. I hans tavlor rör sig en rastlös, nästan centrifugal kraft. Det finns så mycket att upptäcka om denna konstnär, som är romantiken personifierad – långt mer än den ikoniska ”Friheten på barrikaderna” som kan ses i historieböckerna och utgångna 100-francssedlar.

Delacroix är känd som Parissalongens älskling och för sina stora väggmålningar och vilda djur. Mindre känd är han för sina vänporträtt, satiriska teckningar och pjäsillustrationer. Han var också orientalisten Delacroix, kvinnotjusaren Delacroix och den samtida mästaren Auguste-Dominique Ingres (1780-1867) främsta rival. Oavsett hur du beskriver Delacroix så ger utställningen på Metropolitan Museum of Art (Met) i New York tillfälle att omvärdera denna passionerade konstnär i ett större sammanhang.

Det här är första gången som konstnären ägnas en retrospektiv utställning i Nordamerika, och det hade varit svårt att göra den mer omfattande än så här på den här sidan av Atlanten. Utställningen visades i Paris förra sommaren och är ett samarbete mellan Met och Louvren. Nästan alla verk som inte var för stora eller för dyrbara eller helt enkelt omöjliga (hans väggmålningar) att flytta på kan ses på Met fram till 6 januari 2019.

De nära 150 verken, inräknat oljemålningar, akvareller, trycksaker, teckningar och dagböcker får ta stor plats på de subtilt kromatiska väggarna och är perfekt belysta så att man kan njuta av verken var för sig. Utställningen ”Delacroix” är en magnifik vandring i konstnärens varierade oeuvre som består av fler än 800 målningar, 8000 teckningar, 100 trycksaker och ännu fler dokument.

Samtidigt kan man se runt 130 teckningar av konstnären i utställningen ”Devotion to Drawing: The Karen B Cohen Collection of Eugène Delacroix” på samma museum fram till 12 november i år.

Delacroixs stil och motiv, verkens storlek, genre, teknik och medium är oändligt varierade. Han var även författare – inte bara en konstnär som skrev om sina målningar – han var en respekterad författare på sin tid, särskilt i Frankrike. Men trots tusentals sidor med dagboksanteckningar och brev, som avslöjar hans mest privata tankar och idéer, är Delacroix svårfångad och motsägelsefull, en passionerad och fri själ.

– Det är väldigt svårt att förstå vart han är på väg och ibland vad han vill göra, eftersom han söker och söker, sade curatorn Sébasiten Allard, chef för Louvrens måleriavdelning, som har studerat Delacroix i över 20 år.

Delacroix skrev om sina tavlor på ett sätt som inte nödvändigtvis motsvarar hans eget konstnärliga förhållningssätt.

– Så han var en mycket komplicerad person, sade Allard inför vernissagen.

Bli stor

Delacroix ville framförallt göra sig ett namn. Vid 17 års ålder skrev han till en vän: ”Be till himlen att jag ska bli en stor man.” Olikt många av hans samtida sökte Delacroix allmänhetens direkta bekräftelse genom att delta med gigantiska signaturmålningar på Salongen varje år, innan han sökte officiellt erkännande genom Prix de Rome. Han debuterade på Salongen med den dramatiska litterära målningen av Dante och Vergilius resa genom helvetet, ”The Barque of Dante” (1822). Den var politiskt sett säker och effektiv. Genom att fokusera på ett litterärt tema undvek han kontroverser liknande de som Théodore Gèricault (1791-1824) var med om med ”Medusas flotte” (1818-19) som belyste en internationell skandal.

Stilistiskt försökte Delacroix efterlikna Michelagelos terribilità (en skräckframkallande aspekt), filtrerad genom Géricaults och Rubens energiska penselspråk.

”I sin önskan att dra uppmärksamheten till sig genom att imponera på publiken balanserade Delacrois ett djärvt, mörkt tema, den dramatiska intensiteten i gester och kolorit, och figurernas skräck när de försöker ta sig ombord på båten med en uppvisning i ”beaux morceaux” (vackert utförda passager),” skrev Allard i utställningskatalogen (fritt översatt).

När målningen lades till Palais du Luxembourgs samling, vilket ses som ett förrum till Louvren, visste Delacrois att hans målningar skulle visas jämte Refael och Poussin efter hans död. Han skrev i sin dagbok: ”Berömmelse är inte ett tomt ord för mig. Ljudet av beröm gör mig verkligt lycklig.”

Hans målning av grekiska frihetskriget mot Osmanska riket befäste hans framgångar ytterligare. ”Blodbadet på Chios” (1824) kunde inte flyttas från Paris till New York, men en preliminär oljestudie av den, ”Huvud av en gammal grekisk kvinna” (1824) ingår i den retrospektiva utställningen, och en av Delacroixs preliminära teckningar som visas i den andra utställningen, ”Devotion to Drawing”. Målningen ”Greece on the Ruins of Missolonghi” (1826) som ställdes ut 1826 som stöd för grekerna, fångade publikens uppmärksamhet. Delacroix lyckades gestalta den aktuella händelsen genom en allegori.

När man läser om andra exempel på Delacroixs målningar på Salongen i utställningskatalogen blir det uppenbart hur noggrann och strategisk han var när han valde sina teman, samtidigt som han behöll sitt oberoende.

Som vi nu kan se så blev den 17-åriga Delacroix bönhörd. Över 540 000 besökare såg den aktuella utställningen på Louvren och Met förväntar sig att lika många, om inte fler, kommer att besöka denna aningen mindre version av den.

En motvillig förebild

Delacroixs ambition och ständiga experimenterande banade väg, kanske motvilligt, för modernisterna – från Manet till Gauguin – som beundrade honom. Cézanne såg Delacroix som ett exempel på avantgarde när han sade: ”Du kan hitta oss alla i Delacroix.”

Beroende på hur vi ser på konsthistorien är Delacroix ”den sista gamla mästaren, eller den första moderna målaren”, sade Allard, ”han var på gränsen”.

Det är emellertid inte troligt att Delacroix skulle ha roats av att bli sedd som modernisternas prototyp. Även om poeten Charles Baudelaire, som myntade begreppet ”modernitet”, avgudade Delacroix så undvek konstnären honom enligt några vittnesmål.

Trots Delacroixs starka färger och röriga, virvlande penseldrag, och trots att han ofta bortsåg från akademiska konventioner, såg han inte på sig själv som andra såg på honom: som en ledare för den romantiska rörelsen. Delacroix såg faktiskt sig själv som en klassisist i linje med den europeiska konsttraditionen, som en arvinge till Rafael, Poussin eller Rubens, vilka han kopierade.

– Delacroix skrev: ’Jag är en klassisist’. Det betyder att han var medveten om att han var en stor konstnär, men samtidigt utforskade han nya, mer dramatiska sätt, och han utforskade färgens kraft… Samtidigt eftersträvade han perfektionism, sade Allard.

Med Baudelaires ord (fritt översatt): ”Delacroix var passionerat kär i passion, men kallt bestämd i att uttrycka passion så tydligt som möjligt.”

Höjdpunkter i tre faser

Mets utställning organiserar Delacroixs karriär i tre faser: Delacroixs törst efter berömmelse och frihet (1822-1834), produktionen av hans utomordentliga väggmålningar och hur han omfamnade traditionen (1835-1855) och slutligen åren fram till hans död 1863. Under den sista fasen blev han betagen av att måla landskap ur minnet.

Bland höjdpunkterna finns Delacroixs signaturverk som spände över hans karriär: utöver ”Greece on the Ruins of Missolonghi” (1826) finns ”Slaget vid Nancy” (1831), ”Women of Algiers in Their Apartment” (1834), ”Medea About to Kill Her Children” (1838) och ”The Lion Hunt” (1855). De flesta av dem har mer eller mindre mörka teman gestaltade med rika färger, dynamiska kompositioner och oroliga penseldrag. Delacroix är mer benägen att skapa effekter och framkalla känslor än att vörda det gudomliga.

I sitt rastlösa sökande verkar Delacroix ha en dragning åt mörkare teman. Det visade sig redan i tidig vuxen ålder. Efter att ha träffat vänner en dag och jobbat på sin målning ”Blodbadet på Chios” skrev han i sin dagbok (fritt översatt): ”När jag kom hem såg jag mig själv i spegeln och blev nästan rädd för hur obehaglig jag ser ut… En ödesdiger fackla måste lysa in i min själ… som, liksom ljusen för de döda, lyser upp endast begravningsritualen av vad helst som kan vara kvar av det himmelska där inne.”

Tillsammans med denna allmänna tendens, som skapade hans starka koppling till romantiken, är Delacroix komplex och full av överraskningar. Han skapade även sublima och fridfulla målningar och en del finarbeten. Utställningen har några sällsynta mästerverk som man med fördel kan gå fram och titta på från nära håll. Den monumentala bibliska målningen ”Christ on the Mount of Olives” (1824-26) flyttades från sin plats högt uppe på väggen i kyrkan Saint-Paul-Saint-Louis i Paris och restaurerades särskilt för utställningen.

Ett okänt, stort stilleben visar på Delacroixs virtuosa färgbruk, ”En korg med blommor” (1848-49) stod i ett magasin i 50 år, fram tills för ett år sedan när Met lät utföra en restaurering och avlägsnade gammal fernissa innan den fick sitt liv tillbaka på utställningen.

– Det är första gången vi ser en målning som Delacroixs samtida såg den, och som den var ämnad att ses. Denna utställning är lika mycket om den Delacroix som du tror du känner som den är om konstnären du inte känner, och inte kunde ha känt, sade Asher Miller, chef för avdelningen för europeiskt måleri på Met.

Det finns även några mindre, förtjusande dyrgripar som kontrast till hans flödande måleri på stora dukar, såsom den oklanderliga akvarellen ”A Greek and a Turk in an interior” (sent 1820-tal). Den föreställer den osannolika konversationen mellan två gentlemän av de två etniciteterna, som var dödliga fiender på Delacroixs tid. Här finns förstås också Delacroixs magnifika djurbilder, särskilt på hästar, såsom akvatinttrycket ”Turk Muounting His Horse” (1824) och hästarna i krigsmålningarna.

Man kan också se en del vackert förkortade landskap och marinmålningar som Delacroix skapade ur minnet mot slutet av sin karriär, som ”The Sea at Dieppe” (ca 1852).

I galleriets näst sista rum blandas hans lättsamma landskap med ljusdunkelmålnignar med förskräckliga teman, som ändå är fridfullt avbildade, såsom ”The Shipwreck of Don Juan” (1840) som baseras på en dikt av Lord Byron. Vid första anblick verkar det som att människorna på båten har gett upp inför döden, men ögonblicket som Delacroix avbildar utspelar sig när de skeppsbrutna drar lott om vem av dem de ska äta upp när de börjar kannibalisera på varandra.

Delacroix förblir en figur på tröskeln till den nya världen. Både som mästerlig målare och vältalig skribent förstod han de båda uttrycksformernas kraft. Den 8 oktober 1822 skrev han i sin dagbok (fritt översatt):

”När jag har gjort en fin målning har jag inte uttryckt några tankar. Det är vad de säger. Så enkelspåriga de är!… En författare säger nästan allting för att bli förstådd; måleri bygger en slags mystisk bro mellan karaktärernas själ och betraktarens.”

Om Delacroixs dagbok sade Allard: ”Det är antagligen den mest perfekta romantiska dagboken skriven på franska. Den är mycket välskriven.”

Och ändå såg Delacroix sig själv som en klassiskt, och ironiskt nig inspirerade han så många modernister som skulle tvingas använda ord för att legitimera sina visuella skapelser. Delacroix är på många sätt en bro. Det är upp till betraktaren att bestämma från vilket håll man ska se honom.

”Den stora konstnären strövar omkring på sin domän, och där erbjuder han dig en fest i hans egen smak,” skrev Delacroix på sin dagboks sista sida (fritt översatt).

Milene Fernandez finns på Instagram @milenejf