Det händer att konstverk går förlorade i krig, översvämningar, bränder och olyckshändelser. Omvänt finns det målningar som kommer fram i dagsljuset efter att ha varit försvunna i flera hundra år. Då och då dyker det upp ett riktigt guldkorn. Konservatorn och konsthistorikern Anna Bronzoni Catellani i Stockholm har i flera års tid analyserat en tidigare okänd 1600-talsmålning, och allt pekar på att tavlan målades av den holländska mästaren Rembrandt van Rijn (1606-1669).

För några år sedan ställdes ett svårt missfärgat och krackelerat porträtt ut på auktion i Uppsala. Målningen var snarlik Rembrandts självporträtt från 1632 som finns i The Burrell Collection i Glasgow, och först trodde man att det var en 1800-talskopia. Den var så vanställd av nikotinbeläggningar, smuts och gulnad fernissa att man inte riktigt kunde se originalfärgskalan. Experten från Nederländerna som tillkallades konstaterade dock att det rörde sig om en tavla från 1600-talet. Det var uppenbarligen en ung Rembrandt som var avbildad, men var den utförd av Rembrandt?

Den nya ägaren anlitade Anna Bronzoni Catellani för att ta reda på sanningen om tavlan. Efter fem års ingående analyser är målningen i stort sett kartlagd: hon har fastställt större delen av tavlans proveniens, dukens typ och hur den spänts, samt de fysiska egenskaperna i målningens olika beståndsdelar, och allting pekar åt samma håll.

– I och med att så mycket står på spel så har jag velat ha tre olika byråer som oberoende av varandra har analyserat, och resultaten är enhälliga. Jag tror att vi i väldigt mycket närmar oss ett slut – ett lyckligt slut, säger Anna Catellani med en mjuk, italiensk accent.

Hon viftar energiskt med en solfjäder framför ansiktet. Det är en av de heta sommardagarna som präglat Stockholm sommaren 2018. I det lilla kontoret i ateljén vid Odenplan står luften stilla, men hettan verkar inte bekomma Catellani. Hon är eld och lågor. Hon närmar sig det som kan bli en av årtiondets största konstnyheter.

Attribuering

Det är ett stort anspråk att tillskriva Rembrandt ett verk. I över 40 år ägnade sig experter främst åt att frånkänna den holländska mästaren målningar, för att istället benämna dem kopior eller elevarbeten. 800 Rembrandtmålningar reducerades till drygt en tredjedel, genom Rembrandt Research Project (RRP) med den nederländska Rembrandtexperten Ernst van Der Wetering i spetsen.

På 1600-talet och i Rembrandts egen verkstad signerades många målningar som lämnade verkstaden av mästaren själv, även om en del av konstverken i själva verket målades helt eller delvis av elever som bidrog till ekonomin. Allt som allt tog Rembrandt emot 40 elever i sin verkstad i Amsterdam. Periodvis bedrev de en mycket omfattande produktion, och i vissa fall tilläts elever signera Rembrandts verk. Detta, i kombination med att mästarens eget konstnärsskap förändrades med tiden, har ibland gjort det komplicerat att särskilja mästarens hand från elevens.

Så som konstmarknaden ser ut idag är originalitet viktigt, och RRP ville bringa klarhet i vilka målningar som var ”äkta Rembrandt”, trots att de skapades i ett sammanhang där elevarbeten var lika mycket värda. Äkthetsproblemet är komplext, säger Catellani. Det bygger på en lång historia där begreppet unicitet är av stor betydelse. Romantikens syn på det upplysta geniet lutar sig mot detta begrepp, säger hon. 

– Utifrån detta väcks problematiken kring vem som skapat ett konstverk och om det är enbart konstnären själv, geniet, eller om konstverket bär spår av hans händer. Det är på denna grund konstvärlden letar efter sanningar, men de är många gånger svårspårade.

Efter att RRP lades ned 2011 så har man börjat återtillskriva Rembrandt målningar. I våras presenterade exempelvis den nederländska konstsamlaren Jan Six ”Porträtt av en ung gentleman” från 1634. Man har även hittat självporträttet ”Rembrandt laughing” från 1628 som finns i en privat samling i Gloucestershire. Nyligen dök ytterligare en eventuell Rembrandt upp i Leiden, en målning som kommer att visas nästa år. 

Catellani är ödmjuk inför uppgiften att ge världen en ny Rembrandt. När det gäller konst på den här nivån handlar det lika mycket om diplomati som vetenskaplig bevisning, säger hon. Det finns många intressesfärer som vilar på liknande fall.

– När konstverk representerar ett land, som Rembrandt för Nederländerna, är konsten inte bara en visuell upplevelse, utan en integrerad del i ett kulturellt-politiskt scenario, ett väletablerat pussel som kan få den ena tavlan att falla när den andra reser sig.

Emellertid har analyserna, en efter en, gett stöd till teorin att målningen hon undersöker är Rembrandts första självporträtt.

– Ingenting i tavlan har påträffats som är avvikande från Rembrandts teknik och material, säger Anna Catellani.

Självporträttet

Med en duns hivar hon upp några pärmar på det tunga antika skrivbordet och börjar ivrigt bläddra i minst fem års forskning bland de många pappren. På dataskärmen bredvid, med halva ansiktet höljt i skuggan av det vida hattbrättet – från en tid när de första holländarna bosatte sig i det som sedan blev New York, Gustav II Adolf var kung i Sverige och Clauidio Monteverdi hade uppfört världens första riktiga operor i Venedig – tittar en ung Rembrandt van Rijn fram under en svart pilgrimshatt – rundare i ansiktet, påtagligt fjunigare än i det snarlika självporträttet från 1632.

– Det är en oerfaren, blyg Rembrandt som tittar på betraktaren från bildytan. Framförallt låter han sig skådas i sina fina kläder, iklädd det vi tror är en pilgrimsträkt. Blicken är sökande och porträttet utstrålar ödmjukhet.

Rembrandt har målat över 110 självporträtt. Vanligen målade konstnärer av sig själva för att det var dyrt med modeller, men även som ett sätt att marknadsföra sig och visa upp sina förmågor. Catellani tror att den ”nya” målningen var en första presentation inför omvärlden, men att konstnären inte kände sig mogen att tillkännage sig genom en signatur.

– Det snarlika porträttet i Glasgow, som utfördes några år senare, förmedlar en Rembrandt som vid tidpunkten för denna selfie var etablerad, och han lägger till sitt varumärke på konsten han skapar – signerar och daterar sina verk. Blicken vilar i en självbelåten säkerhet. De två självporträtten är nästintill identiska, men med diametralt olika känsla om personen som skådas.

– Det väcker många frågor. Kan det vara så att han gjorde det här [nyfunna] porträttet långt tidigare, och sedan valde en liknande komposition när han var äldre och väletablerad? Det är absolut rimligt att han är åtta år yngre i den första tavlan, säger Catellani, som personligen tror att den målades 1624 eller något av åren därpå.

Ur två perspektiv

Catellani har studerat porträttet genom två olika ingångsportar. Dels i sin roll som konsthistoriker med inriktning på det stilistiska innehållet och eventuella likheter med andra liknande självporträtt, dels som konservator för att kartlägga de fysiska egenskaperna i syfte att göra en jämförelse med Rembrandts oeuvre.

Anna Bronzoni Catellani utbildade sig till konservator vid Palazzio Spinelli Nicolini i Florens, har studerat vid konstakademin i Modena, Italien, och har en fil mag i konstvetenskap från Uppsala Universitet. Hon är expert på framförallt 1500- och 1600-talsmåleri, och har genom åren utfört konservering och restaurering på flera tusen konstverk. Hon har även fått fina utmärkelser för sitt jobb – inte minst blev hon dubbad till riddare, ”Cavalerie alla Croce della solidaritet italiano” 2005 av Italiens dåvarande president Carlos Azeglio Ciampi för sina insatser i landet. 

Frågeställningen kring porträttet har inte varit så mycket konsthistorisk som biologisk och kemisk, säger hon. Ur konsthistoriskt perspektiv kan porträttet med stor sannolikhet vara målat av en ung Rembrandt: stil och manér och materialanvändning stämmer med Rembrandts tidigare arbeten. Det kan inte heller tillskrivas någon av Rembrandts elever.

– Det är en omöjlighet! Om du tänker efter – vem skulle måla en Rembrandt med det här utseendet? För det första, när han var så ung?

Kan inte tillskrivas någon annan

1624 studerade Rembrandt fortfarande hos sin andra mästare, Pieter Lastman, och öppnade sedan sin första verkstad tillsammans med Jan Lievens (1607-1674) i Leiden. Det finns bara två andra möjliga upphovsmän till porträttet, säger Catellani: Jan Lievens eller Isaac de Joudreville (1612-1645) som var en av Rembrandts första elever, men ingen av dem har några kännetecknande drag som kan kopplas till målningen. Deras stil är helt olik Rembrandts, och Joudreville var bara i yngre tonåren om målningen skapades i mitten av 1620-talet. Det finner heller inga spår som visar på att målningen skulle vara kopierad, som exempelvis rutnät eller andra hjälpmarkeringar.

Att det inte finns någon annan möjlig upphovsman innebär att verket kan tillskrivas Rembrandt, enligt Ernst van Der Weterings definition i boken ”Studies in the workshop practice of the early Rembrandt” (fritt översatt från engelska): ”…ingen målning bör avvisas om inte en ny attribuering är möjlig”*.

Anna Catellani hade utan problem sagt att det här är en Rembrandt, men hon har gått försiktigt framåt. Gick det att knyta porträttet till Rembrandt med vetenskapliga metoder? Till hjälp har hon haft de främsta italienska och nederländska forskarna på området.

Tavlans proveniens

Målningen har konserverats och restaurerats genom åren och har förstärkts med en ny duk på baksidan, så kallad dubblering. Det första de gjorde var att ta bort det nytillkomna stödet, för att låta originalduken komma till tals. I processen med att plocka bort spännramen hittade de en mycket värdefull fransk handskriven originaltext och tidningspapper som bekräftade att tavlan hade varit i Frankrike. Enligt proveniensen hade den tillhört den svenska konstprofessorn Otto Wallgren som dog i Paris 1857 och lämnade efter sig en stor konstsamling.

Wallgren var en man av ordning som katalogiserade alla mästerverk han lyckades köpa in i Europa, däribland verk av exempelvis Leonardo da Vinci, Velázquez och Rafael. Porträttet Catellani jobbar med har nr 13 i Wallgrens katalog, som finns bevarad på Kungliga biblioteket i Stockholm. Målningen benämns "Rembrandt – Mansporträtt". En annan tavla i samma katalog beskrevs som ”efter Rembrandt” – den var alltså målad av någon annan. Så Wallgren var mycket noggrann med att definiera vad som var vad, säger Catellani.

Hemligheten bakom kilramen

Målningen är byggd med en kilram, duk, varp och inslag. Här uppstod det flera frågor: Vad är det för duk? Hur gammal är duken? Hur är duken vävd? Hur är duken spänd?

Man vet att Rembrandt spände upp duken med hjälp av snören som träddes genom små hål utmed dukens kanter. Detta för att kunna blöta upp duken så att den skulle krympa, för att sedan dras ut igen. Detta var en vanlig procedur i målarverkstäderna. Kring detta förfarande finns mycket värdefull information från andra målningar som är egenhändigt Rembrandts, exempelvis monteringsdistansen (avstånden mellan de små monteringshålen). Att monteringsdistansen överensstämmer med Rembrandts övriga dukar är en viktig indikation.

En annan målning under

Vidare gjordes en kol 14-analys för dukfibrernas datering, och så har man röntgat tavlan. En av röntgenbilderna visar att det finns en annan målning under porträttet. Det är sedan tidigare känt att konstnären, om han var missnöjd med en målning, ofta återanvände duk eftersom det var ett dyrt material. Efter att ha studerat röntgenbilden med den underliggande målningen i flera månader kunde Catellani till slut skönja en hand.

– Varför blev handen så viktig? Därför att vi ser samma hand i flera av hans första målningar från 1624-25, säger hon och tar händerna i målningen ”A Peddler Selling Spectacles” som exempel.

Inne i färgskiktet

I tavlans själva struktur, färgskiktet, finns en mängd information som måste beaktas som i vilken utredning som helst. Här ville teamet hitta spår som kunde tydas in i 1600-talets och Rembrandts sammanhang.

Testerna visar att tavlan innehåller samma pigment och material som Rembrandt använde i sin verkstad. Enligt XRF-undersökningen innehåller den samma typ av metaller som är vanligt förekommande i Rembrandts måleri.

– Innehållet i själva kroppen på färgen stämmer till 100 procent med vad som fanns i Rembrandts ateljé och på hans palett.

I grunden finns en skiktimpregnering enligt flamländsk 1600-talstradition. Man gjorde ungefär som i Italien och strök duken med harlim för att ihåligheten inte skulle vara för gles – det vill säga en primer. I grundfärgen ovanpå den kan man hitta lite mer personliga sätt att bygga upp tavlor. Även här har teamet hittat moment som de kan knyta till Rembrandts verkstad och hans sätt att måla. Grunderingen kan vara tjockare, mindre tjock, olika beroende på vad man vill ha för slutgiltig målerisk effekt, förklarar Catellani.

– Det här är väldigt intressant, för 2014-2015 kunde jag konstatera att det finns en dubbelgrund som består av två färglager, med ett gråaktigt skikt underst, vilket man har hittat i nästan alla Rembrandts tavlor. Ovanför det finns en rödaktig grund som man använder för att skapa olika effekter i måleriet.

Hon zoomar in på ett område med hår på målningen som fortfarande visas på dataskärmen. Där ser man tydligt att den röda grunderingen tränger genom ytan och ger värme åt håret. Det är en medveten reservteknik som kallas a risparmio, och även detta är kännetecknande för Rembrandt.

Utöver dubbelgrunderingen med kvarts och a risparmio-tekniken fann man en blåaktig underton i huden som innehåller ultramarin och smalts. Den mörka sidan av ansiktet är utförd med grova penseldrag medan den belysta sidan är slät med glaserad yta. Material och metoder är alltså kompatibla med Rembrandts jämna, smidiga sätt från den första perioden.  

Planerad visning nästa år

Raden av vetenskapliga fakta som pekar på att detta porträtt är utfört av Rembrandts hand kan göras ännu längre. Efter det omfattande jobbet med kartläggningen återstår nu att se hur världen tar emot nyheten om att Rembrandts första självporträtt kan ha hittats i Sverige. Man planerar att visa tavlan som ett ensamt föremål inom ett och ett halvt år, möjligen på Malta. Just nu befinner den sig en privat samling i Sverige.

Catellani har under resans gång varit rädd att någon ”ska ta livet av talvan” säger hon. Att attribuera en målning till Rembrandt är inte en lätt process. Det kan ta tiotals år för konshistorikerna att uppnå konsensus, om de ens gör det – det finns många viktiga fall i konsthistorien där man fortsatt är oense.

– Rembrandt var holländare. Holländarna är väldigt stolta över sitt kulturarv, de vill gärna ha sista ordet, säger Anna Bronzoni Catellani.

Fotnot:

* ”*Studies in the workshop practise of the early Rembrandt*”; *sid 45: ”Problems of apprenticeship and studio collaboration*”: ..." The attribution of these works to other hands does however raise considerable problems. If one takes seriously the principle formulated during discussion at one of the symposia at te time of the Rembrandt trecentenary in 1969, i.e. that no painting should be rejected unless a new attribution is possible."