Det är lite kaxigt av Nationalmuseum att öppna med en stor utställning med John Singer Sargent, som kan sägas vara USA:s svar på Anders Zorn. Sargent är något av en husgud för samtida klassiska konstnärer, men för övrigt är han inte särskilt känd i Sverige. När han nu för första gången ägnas en utställning i Norden knyter han på ett elegant sätt ihop Nationalmuseums samlingar med den moderna världen.

Född i Florens av amerikanska föräldrar blev John Singer Sargent (1856-1925) en sann kosmopolit, som levde större delen av sitt liv i Europa. Han var en produktiv konstnär: hans oeuvre består av omkring 900 oljemålningar, över 2000 akvareller samt oräkneliga kolteckningar och skisser. Nationalmuseum har lånat in drygt 100 verk som utgör en fängslande resa genom konstnärens karriär och tiden runt sekelskiftet 1900.

Sekelskiftet var en tid full av spänningar. Moderna influenser som impressionism, fauvism och kubism höll på att omforma konstvärlden, och Sargent var en av de innovativa konstnärer som rörde sig fritt mellan tradition, realism och impressionism – han inlät Velázquez och Reynolds i dialog med Manet och Monet. Sargents bildvärld känns inte alls främmande för våra samtida ögon – målningarna är som ögonblicksbilder, utförda med snabb och säker hand.

Sargent utbildade sig hos konstnären Carolus-Duran (1837-1917) i Paris och blev snabbt framgångsrik som porträttkonstnär, även om han egentligen föredrog landskapsmåleri. Den amerikanska författaren Henry James, som var god vän med konstnären och som finns avbildad i en av porträttmålningarna på utställningen, hyllar i essän ”Picture and Text” Sargents förmåga att omedelbart se och förstå sina objekt, och med värme plocka fram och förstora det som kanske inte syntes på ytan vid första anblick.

Det är ganska roande att studera gester, uttryck och detaljer som konstnären lyfter fram i dem han avbildar. Museet har bland annat lånat in porträttet på doktor Pozzi iförd röd morgonrock, systrarna Ena och Betty Wertheimer och Earlen av Dalhousie med sitt solbrännestreck i pannan. Även vänporträtt av konstnärer som Claude Monet och Auguste Rodin finns med.

När Sargent var med om ett fiasko på Parissalongen 1884 med porträttet av Madame X, som på den tiden sågs som oanständigt, var det Henry James som hjälpte konstnären till en ny marknad i England och USA. Porträttet av honom målades knappt 20 år senare, 1913, och det har en lite speciell historia.

På Royal Academys sommarutställning 1914 blev målningen attackerad av en suffragett med köttkniv. Hon skar tre snitt rakt över duken. Möjligen sågs porträttet av Henry James som en representation för patriarkal makt av de militanta suffragetterna, som bland annat kämpade för kvinnlig rösträtt. Målningen i utställningen bär dock inga uppenbara spår av händelsen.

En viss tyngd läggs vid porträttmåleriet, men genom utställningen framträder flera andra sidor av konstnären, mer eller mindre kända. Impressionistiska landskapsmålningar, urbana miljöer från hans många resor och några spännande akvareller från konstnärens tid som krigskonstnär för britterna under första världskriget, för att nämna några. Med tavlorna följer små berättelser som väcker historien till liv, och trots att konstnären som person är relativt anonym gör målningarna och omständigheterna runtomkring dem att han stegvis växer fram inför betraktaren.

Delar av konstnärens familj brukade följa med på hans många resor, och ibland dyker de upp som modeller i tavlorna. Exempelvis är systerdottern Rose-Mary modell i målningen ”Två flickor i vita klänningar”, där två flickor ligger utslagna och vilar på marken med klänningar böljande som ett vattenfall utför sluttningen

Rose-Mary dödades i ett bombanfall mot en kyrka i första världskriget, och man tror att denna tragedi kan ha varit en bidragande orsak till att Sargent tackade ja till britternas förfrågan om att bli krigskonstnär som dokumenterade det brittisk-amerikanska samarbetet på fältet. Han har målat monumentala krigsminnen som inte finns med i utställningen, men i ett av rummen hänger en rad akvareller med krigsmotiv.

På en av krigsbilderna står två människor och slår hö i förgrunden – en vardagsscen framför ett störtat stridsplan som sticker upp ur ett fält i bakgrunden. Bilden är troligen en referens till Pieter Breughel den äldres (ca 1525-1569) målning ”Ikaros fall” som har en liknande komposition med en flitig bonde i förgrunden och Ikaros som störtar i havet i bakgrunden.

Ikaros i den grekiska mytologin fick vingar av vax och varnades för att flyga för nära solen, vilket han bortser ifrån och störtar i havet när vingarna smälter. Det är en berättelse om övermod, och kanske drar Sargent här en parallell till krigets galenskap och sättet att använda den allra modernaste tekniken till destruktion.

Vidare visas flera akvareller från konstnärens tid i Venedig, studier av nakna män, samt friluftsmåleri som Sargent ägnade sig åt i allt högre grad efter att han hade tröttnat på att måla socitetsporträtt.

Det finns mycket att titta på och mycket att begrunda i den här utställningen. De klassiska oljekonstnärerna kommer säkert att komma hit och studera Sargents måleriteknik. Nationalmuseum drar förstås parallellerna till Anders Zorn (1860-1920) vars måleri liknar Sargents på många sätt, såväl tekniskt som tematiskt. De båda konstnärerna verkade i samma tid, rörde sig i samma kretsar och influerades från samma håll. De är båda synnerligen måleriska och har en enkelhet i måleriet, en förmåga att förenkla komplexa former. Några av Zorns verk är till och med inkluderade i utställningen för direkta jämförelser. Det är vid sekelskifteskonstnärer som Sargent och Zorn som dagens realistiska konstnärer tar vid.

Vill man låta sig ledas genom utställningen av en audioguide så har Nationalmuseum en ny app som man kan ladda ned. Det fungerar inte så bra att hoppa fram och tillbaka mellan olika poster eftersom ljudet inte följer med, men lyssnar man från början till slut är den en trevlig kompanjon.

Utställningen John Singer Sargent är öppen 13 oktober 2018 – 13 januari 2019.