Arthur Schopenhauers ”Aforismer i levnadsvisdom” finns för första gången på över hundra år i ny översättning. Det är en bok som ställer avgörande frågor om vad det innebär att finnas till och hur ett liv egentligen bör levas.
Det var först när Arthur Schopenhauer närmade sig ålderdomen som hans filosofi fick genomslag. Han skrev sitt huvudverk ”Världen som vilja och föreställning” redan när han var 30 år, men det fick bara ett fåtal läsare. ”Aforismer i levnadsvisdom” ingick i ett större verk, där kompletterande texter till det nämnda huvudverket var samlade. Här har Schopenhauer ett mer vardagsnära och lättbegripligt tilltal.
Precis som översättaren Andreas Ekvall poängterar i sitt förord hade dessutom en ny anda vuxit fram i Tyskland under de drygt 30 år som hade passerat. Schopenhauers nemesis Friedrich Hegel var död sedan ett par årtionden, och dennes dominerande filosofi kom att bli allt mer kritiserad. Schopenhauer gjorde det aldrig lätt för sig: Han höll sina föreläsningar samtidigt som Hegel hade sina. Hegels lokal var fylld med förtrollade åhörare, medan Schopenhauer bara hade några enstaka åhörare.
