”Sångsvan: Tillbaka i ljuset” är en förtrollande vacker och fascinerande bok om just sångsvanen, där även knölsvanen dyker upp på sina ställen. Att betrakta världen ur en annan arts perspektiv är både upplyftande och nyttigt.
Man kan skriva om historia på olika sätt. Ett är att ta fasta på människans sociala, politiska eller ekonomiska natur. Ett annat är att inte skriva den utifrån människan utan i stället utifrån en av alla de arter som människan delar planet med. Sångsvanens historia är utgångspunkten i Anna Frosters och Jonas Classons vackra bok. Sedan rör den sig vidare till att behandla sångsvanens levnadssätt. Froster står för texten och Classon för fotografierna.
Anna Froster (1980–) beskriver sig själv som att hon ”skriver om saker som lever och om saker som hotar det levande”. Foto: Natur & kultur
Sångsvanen tros ha bott i Sverige i minst 14 000 år. Det kan jämföras med människan, som beräknas ha funnits här i ungefär 10 000 år. Ur sångsvanens perspektiv är människan att betrakta som en invandrare, och dessvärre ofta som en imperialist av värsta slag. Till följd av 1800-talets svält och stora barnaskaror började människan jaga sångsvanar i stor omfattning, vilket gjorde att det under tidigt 1900-tal bara fanns omkring 40 stycken kvar. Tack vare att sångsvanen är en flyttfågel, att hennes kött inte ansågs gott, och att man fick en viss insikt om vad som höll på att hända, lyckades arten ändå överleva i Sverige. I dag finns det omkring 10 000 sångsvanar i vårt land.
