Mot bakgrund av omvärldsläget och enstaka utrop om att Sverige kan komma att hamna i krig, tittar vi lite på historiska krig och slag. Men inte de stora, som vi alla läst om i skolan. I stället tar vi en tur bland sammandrabbningarna som inte lämnat några större avtryck och ibland till och med har fått ett löjets skimmer över sig.

Via min mammas berättelser har jag ärvda minnen från en annan tid, då kanonerna mullrade ute i Europa. Mamma var fem år när Hitler gick in i Polen, och den dagen gav henne ett visuellt minne av hur solen föll genom ett staket och gjorde ränder på marken när de var på väg till mormors väninna för att de två kvinnorna skulle kunna dryfta vad som hänt. Det blev ett minne som var levande hos henne i närmare 65 år. Krigsslutet, när hon var elva år och visste hur man gjorde kaffe på cikoriarötter, kom att markeras av att hon bara några år senare för första gången i sitt liv fick äta en apelsin.

Sedan tre år tillbaka sker det igen, och regelbundet kommer varningar om att Sverige denna gång kan dras med. Vi har stått vid sidlinjen i de två föregående världskrigen, men nu berättar undersökningar att svenskar oroar sig för vad som kan komma. Det är något nytt för oss – risken för krig har inte varit en stapelvara bland våra källor till oro.