Vi är alltmer övervakade. På torget, på gatan. I tunnelbanan. I butiken. Den som inget har att dölja har ju inget att oroa sig för, får vi höra. Och allt är ju för ditt eget bästa, får vi veta. Det låter sig sägas, men hur vet vi det? Och hur vet de vad som är vårt bästa?
För tio dagar sedan installerades nya kortterminaler (kortläsare) vid kassorna i matbutiken i den lilla staden där jag bor. De är svarta, rektangulära och säkert mycket effektiva. Överst kan man lägga sitt kort, som registreras med ett piip. Och längs kanten ser man olika små symboler, som man glider lite lätt över med ögat. Men om man är observant ser man till höger en liten cirkel med glas mitt i. Hm, tänkte jag och frågade kassörskan: Vad är det där? Är det en kamera? Hon tittade. Nej, det kände hon inte till.
Men jag insisterade. Jamen, är det en kamera, tar den en bild av mig? Nej, hon kunde inte svara. Men jag ville veta. Jag vill inte att någon ska ta en bild på mig när jag betalar. Om inte du vet, kan du fråga din chef? Kan du göra det?
