Thomas Silfving, psykolog och författare, reflekterar över vad mobilerna gör med oss. Blir vi bättre människor av dem? Vad händer om vi uppslukas av nyhetsflöden och sociala medier? Risken är att vi förlorar oss själva i ett tvångsmässigt mobil och skärmberoende.

För en tid sedan läste jag om femåringen som tittade på sin mamma som satt och pillade med sin mobil i tunnelbanan. Kanske var de på väg hem från förskolan? Efter ett tag tröttnar pojken. Vänder sig rastlöst mot sin mamma och säger: ”Du lovade att vi skulle ha kvalitetstid i dag och du bara skulle ägna dig åt mig!”

Moderns blick flackar förläget och mobilen försvinner ner i väskan. Skäms hon? Upprepar sig detta beteende även på jobbet, med vänner, kollegor och partners, i snabbköpet, på gymmet, i bilen, ja, överallt där barnets och andras blickar varken kan eller orkar fånga upp hur självupptagna vi är? I så fall är vårt uppförande inte bara överdrivet, utan också oärligt. Vi ger sken av att vara mer upptagna och stressade än vad vi faktiskt är, med ständigt uppkopplade skärmar framför oss.