Mina tre barn är vad jag är mest stolt över i mitt liv. De är det bästa jag någonsin bidragit till; kärleksfulla, ansvarstagande, kreativa, hälsosamma och roliga. På något sätt, intalar jag mig, har jag en liten del i att de blivit så fantastiska. Men det är också så, att jag innan äldste sonen föddes, redan hade en bebis. Det var ingen människa. Det var en folkrörelse.

Det låter förmätet, men ingen annan än jag hade kunnat föda fram den bebis som kom till jorden några år innan min första son föddes. Jag talar om Friskis & Svettis. Anledningen till att jag kallar den nu 45-åriga avkomman för ”min första bebis”, är att den genetiskt sett är 100 procent jag. Jag älskade den och ville att den skulle leva långt efter att jag lämnat den här världen.

I Friskis & Svettis laddade jag in allt gott jag önskade för den nya krabaten: en stark och engagerad skapelse präglad av glädje, gemenskap, nyfikenhet, personlig utveckling, nytänkande, unika förmågor, kärlek och hälsa. Den här bebisens personlighet var som en besvärjelse mot min jobbiga barn- och ungdomstid.