Sight-Size: Ett heroiskt avstånd
Detalj av "Portrait of the Artist Standing Before His Easel", Hugh Ramsay (1900-1901).


Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

En återkommande uppmaning man regelbundet fick höra som elev hos Charles H Cecil’s, var att kliva tillbaka till ett ”heroiskt avstånd”. Med den anvisningen ser jag framför mig hur Charles gick fram till elevens uppställning, samtidigt som han svängde med armen bakom sig. Gesten var ämnad att trycka tillbaka eleven, medan Charles pekade på någonting i deras konstverk eller på modellen. Utöver minnen har den avlägsna tittarpositionen, särskilt i sight-size, en intressant historia.

Innan vi gräver djupare i det här ämnet vore det till hjälp att återigen förklara vad sight-size är. Sight-size är ett sätt att göra precisa jämförelser mellan objekt och konstverk, baserat på konstnärens relativa positioner, staffliet och modellen. Vid en korrekt uppställning är detta det enda arrangemanget som direkt möjliggör den här jämförelsen, eftersom det förser konstnären med en 1:1 visuell jämförelse. Med detta i åtanke arrangeras alltid staffliet och objektet visuellt bredvid varandra, och man kliver alltid tillbaka för att jämföra.

När det kommer till att kliva tillbaka, verkar Leon Battista Alberti ha varit först med att föra oss i rätt riktning 1435. Han lade märke till att en målning ser verklig ut bara om den ses från en specifik tittarposition: ”Du bör känna till att en målad sak aldrig kan se sann ut om det inte finns ett fastställt avstånd att se den ifrån”[1]. Drygt hundra år senare förtydligade och utvecklade Leonardo da Vinci Albertis detta påstående: ”När du ritar av naturen måste du befinna dig på ett avstånd som är tre gånger objektets höjd…”[2]. Sammantaget bygger Albertis och Leonardos kommentarer på en nyutvecklad förståelse av tvåpunktsperspektiv. Konstnärens tittarposition, föreskriven som den är när man gör en perspektivteckning, liknar också sight-sizes krav.

Albertis koniska synfält.

Bilden ovan, tagen ur en postum utgåva av Albertis bok, bidrar med en förklaring till varför Leonardo föreslog ett specifikt avstånd. Vår perception ryms huvudsakligen inom en stor, horisontell oval när vi tittar framåt med båda ögonen. Denna oval kallas för synfält. Tack vare ögonhålornas anatomi är basen i denna kon oval. Vårt huvud som bildar hålorna döljer en del av vår perifera syn. På grund av den suborbitala marginalen (ögonbrynen) och zygomatiska ben (kindbenen) blockeras synfältet mer uppåt och nedåt än sidledes. Bredden på vår totala perceptionsoval är runt 210 grader och längden omkring 135 grader.

Står på ett heroiskt avstånd vid en antikritning i sight-size.

Ovalen beskriver gränserna för vad våra ögon generellt kan uppfatta. I synfältets utkanter är allt vi ser rörelse, kontrasterande valörer och oklara former. Dessa iakttagelser är mestadels värdelös information när det kommer till att teckna och måla. Omkring 40 till 60 grader inifrån centret blir saker klarare. Detta område kallas för den centrala synvinkeln och beskriver gränserna för vad vi specifikt kan uppfatta utan att röra på ögonen eller huvudet. Inom dessa gränser kan vi uppfatta valörer, färger och distinkta former.

Även om vi ganska väl kan förstå vad det är vi ser vid 40 grader från centret blir inget riktigt skarpt förrän mitt i synfältet. Det är där vår syn är 20/20. Därifrån minskar skärpan dramatiskt. Precis 20 grader från mitten förlorar vi 90 procent av skärpan.

När du tittar på ditt objekt från långt håll passar det bättre in i din centrala synvinkel, och därför kan ögat uppfatta objektet som en helhet vid första anblick. Detta resulterar i din förmåga att:

– visuellt relatera alla objektets delar till alla andra delar.
– visuellt relatera alla objektets delar till helheten.

De här relationerna inbegriper inte bara skärpa utan också valörer, kanter och färger.

Har du din uppställning i sight-size kan du dessutom se såväl ditt objekt som ditt konstverk med ett ögonkast om du står på rätt avstånd. Detta gör det möjligt att bättre göra en exakt jämförelse mellan de båda.

Det finns många exempel på konstnärer som kliver tillbaka när de tecknar eller målar (en del mer heroiskt än andra). Ett bra exempel är en av Sir Henry Reaburns modeller i slutet av 1600-talet:

”Han sade några få ord till mig på sitt vanliga kortfattade, vänliga sätt, uppenbarligen för att få mig på ett medgörligt humör, och sedan, efter att ha placerat mig i en stol på en plattform i slutet av hans målarrum, i den pose som krävdes, ställde upp staffliet bredvid mig med duken redo för färgen. När han såg att allt var rätt, tog han sin palett och sin pensel, drog sig tillbaka steg för steg, med ansiktet vänt mot mig, tills han var nära andra änden av rummet; han stod och studerade i en minut eller längre, kom sedan fram till duken, och, utan att titta på mig bearbetade han den med färg en stund. Efter detta drog han sig tillbaka på samma sätt, studerade hur jag såg ut från avstånd, i ungefär en minut, och kom sedan snabbt fram till duken och målade i ytterligare några minuter.”[3]

Det finns många fler – en del av dem kan du läsa här. Jag lämnar er för den här gången med Frank Weston Bensons (1862-1951) ord: ”Få det inte att se rätt ut på nära håll – få det att se rätt ut från 20 fots avstånd.”

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com.

Referenser:

1 Leon Battista Alberti, De Pictura (On Painting), Trans. by John R. Spencer, Yale University Press, Revised Edition, 1966, page 57.
2 Leonardo da Vinci, A Treatise on Painting, Chapter XIX, 1540.
3 An unidentified sitter to Raeburn, as quoted in Allan Cunningham, The Lives of the Most Eminent British Painters and Sculptors, Volume 2, 1879, pages 268-269.