Den här artikeln publicerades ursprungligen på SightSize.com och är översatt från engelska. "Sight-size" är en traditionell metod för realistiskt måleri.

Nyligen berättade en av mina privatelever för mig om en erfarenhet som visat honom hur vår syn påverkas av vad vi vet. Under tidigt 70-tal studerade han vid ett universitet i Kanada. På en av lektionerna förklarade läraren att vår varseblivning lätt påverkas av både suggestioner och förkunskaper. Hans poäng var dock djupare än den typiska diskussionen om optiska illusioner. Han avsåg snarare att visa på att det som vi intellektuellt lär oss kan påverka det vi ser (eller tror oss se).

Lärarens föreläsning inleddes med en överblick över hur konstnärer använde medicinsk anatomi. Han presenterade också en analys av Leonardos anatomiska ritningar av den mänskliga axeln och armen.

Så småningom tog man in en manlig modell, och man övergick till att diskutera anatomin runt modellens högra axel. Man visade eleverna de olika anatomiska kännemärkena som de borde leta efter när de tecknade av verkligheten. Vidare kunde man i de rådande ljusförhållandena se det som läraren kallade för en ”klassiskt belyst sfär” där nyckelbenet och bröstbenet möttes. Denna ”sfär” hade en skugga, en skugglinje, ljus och högdager.

Så snart alla hade förstått omplacerades modellen noggrant, och läraren hängde upp ett svart tygstycke för att minska mängden reflekterat ljus. Detta gjorde också att ljuset fokuserades på modellens vänstra axel, vilken eleverna sedan skulle teckna av.

När sessionen var över gick läraren runt och gav ”godkänt” eller ”underkänt” vid varje elevs staffli. Bara två elever i hela klassen blev godkända.

Tydligen hade just denna modell varit med om en olycka i sin ungdom, och tvingats att operera bort sitt vänstra nyckelben. I dess ställe hade en liten metallstav satts dit. På grund av denna skada och reparation var sternoklavikularleden sned, och den lilla bulan där nyckelbenet möter bröstbenet saknades.

De som underkändes hade tecknat det saknade nyckelbenet.

Några av eleverna var säkerligen lika påverkade av suggestionen som läraren planterat under lektionen som de var av sina nya anatomikunskaper. Icke desto mindre har den här historien en kraftfull poäng, samma poäng som flera 1800-talskonstnärer har pekat på.

”Moderna målare gjorde misstaget att visa att de vet för mycket om ämnena de målar… Konstnären borde över huvud taget inte veta någonting om naturen hos objekten framför honom… utan bör koncentrera alla sina krafter på en representation av dess utseende.”[1]

– John Singer Sargent

Det var ord och inga visor från Sargent! Givetvis måste vi ha i åtanke vilken tid han levde i och vem hans huvudlärare var. Det är också bra att veta vem det var som både läraren och hans elev idealiserade.

Sargents lärare var Carolus-Duran. Han undervisade i en tid när visuella intryck höll på att ta över från den idealism som hade förespråkats i flera decennier på skolan. En av hans farhågor var att det skulle hämma elevernas förmåga att teckna vad de bokstavligen såg, om man undervisade i att teckna via ett system samtidigt som man utgick från vad eleverna intellektuellt visste. Det var emellertid inte en fråga om synen på kunskap. Istället var det en fråga om ordningen de lärde sig i.

Carolus-Duran ansåg att eleven först borde lära sig att se. 1881 sade Carolus-Duran: ”Utbilda ögat innan du utbildar handen. Handen kommer tids nog att bli skicklig när ögat har lärt sig att se, men om handen utbildas före ögat kommer man kanske aldrig att se.”

Han var också besatt av Velazquez, något han delade med åtminstone en annan samtida ateljé-direktör, Léon Bonnat. Alla tre – Velazquez, Carolus-Duran och Bonnat – var det som vi nu kallar för optiska målare.

Om Velazquez skrev Bonnat: ”Han målar Naturen som han ser henne, och som hon är.”[2] Detta är en princip som Bonnat försökte ingjuta i sina elever. En av hans amerikanska elever, E.H. Blashfield sade så här om sin lärare: ”Han lärde aldrig ut hur man skulle se, bara att se.”[3]

Så – hur utbildar man sitt öga utan att förbli okunnig om det man tittar på?

Svaret, om du har för avsikt att teckna det du ser, är det som Carolus-Duran antyder, och som historien om det saknade nyckelbenet bevisar. Det finns en ordning i lärandet som är viktig.

För att specificera det lite påminner jag ofta mina elever om min första introduktion till Sight-Size. När jag var 16 år gick jag en kurs som kallades Artistic Anatomy. Större delen av varje lektion ägnade vi åt att teckna levande modeller i sight-size. Bara efter att vi hade lyckats någorlunda med att teckna av det vi såg började Annette LeSueur (tidigare elev under Richard Lack) diskutera modellens anatomiska aspekter med oss. Vi var alltid tvungna att själva se det först, sedan teckna, sedan analysera det vi såg. På det sättet skärptes vår blick, eftersom vi tittade först.

Det är utan tvivel till mycket stor hjälp att lära sig sådant som anatomi, uppbyggnad och alla andra formler för att representera naturen på vägen mot att bli konstnär. Detta är särskilt sant om man har bestämt sig för att lära sig att teckna ur fantasin. Om man vill teckna och måla av det man ser korrekt, måste man först utbilda sitt öga. Om man inte gör det, kommer man kanske, när man till sist står där framför en levande modell, inte bara att få problem med att få det korrekt, utan man kanske till och med ritar av något man inte ens ser – som ett saknat nyckelben.

Darren R Rousar är en ateljé-utbildad konstnär och lärare som skriver böcker som lär människor hur man tecknar och målar. Han gör detta genom att först lära dem att se. Hans senaste bok är ”The Sight-Size Cast”. Varannan vecka publicerar han artiklar på SightSize.com 

Referenser

1. As quoted in John Singer Sargent: His Portrait, Stanley Olson, St. Martin’s Press, NY, 1986, page 124. Se även den här artikeln (på engelska).
2. Bonnat, in his preface to Aureliano de Beruete, Velazquez, Methuen and Co., London, 1906, Page xxii.
3. E. H. Blashfield in John C. van Dyck, Modern French Masters, The Century Co., 1896, page 50.