Reflektioner kring Kinas största forskningsskandal
China Association for Science and Technology (CAST) står som värd för World Life Science Conference i Peking, 1 november 2016. Efter att över 500 kinesiska läkare visat sig ha fuskat med sin forskning valde CAST att i stället kritisera den som publicerat artiklarna. Foto: Skärmdump/Xinhua


Tian You är en populär bloggare som kommenterar det kinesiska samhället, ekonomin och kulturen. Hans personliga blogg har över 2,4 miljoner prenumeranter. Det här är en översatt, förkortad text från den.

Förra månaden avslöjades en stor forskningsskandal. En av världens största akademiska publikationer, Springer, meddelade att man drog tillbaka 107 artiklar som publicerats mellan 2012 och 2015 i tidskriften Tumor Biology efter fusk i expertgranskningen. Samtliga artiklar var kopplade till kinesiska forskningsinstitutioner.

Det här var det största antal professionella vetenskapliga artiklar som dragits tillbaka vid något enskilt tillfälle. Dessutom publicerade flera medier namnen på de fakulteter och institutioner som alla de 524 kinesiska forskarna misstänkta för fusket, och många av dem är kända läkare från prestigefyllda skolor och institutioner. Det här är en katastrofal internationell skandal som kan ha orsakat irreparabel skada för kinesiska läkares rykte vad gäller akademisk integritet.

När man ställdes inför detta skamliga avslöjande valde China Association of Science and Technology (CAST) att anklaga Springer Publishing Group för ”bristande kontrollmekanismer och slapp revision” och sade att Springer borde ”ta ansvar”. Den här kritiken är helt ofattbar. Borde inte CAST lägga skulden på dem som fuskat i stället för att fördöma Springer Group för att ha avslöjat det? Har inte CAST med det här uttalandet utmålat sig själva som ett förbund av lögnare?

Efter CAST:s uttalande gick en del kinesiska läkare ut och försvarade sina kollegor, med ursäkter som att fusket låg i expertgranskningen och inte i innehållet; forskning och klinisk teknologi var inte nödvändigtvis inblandad; Kinas system tvingar läkare att fuska; läkarna var oskyldiga, och så vidare. De kritiserade även namnpubliceringen av författarna och sade att det var en kränkning av deras privatliv och skadade relationen mellan läkare och patient, etc. Jag chockerades av dessa uttalanden. Vad är det för fel på det kinesiska vetenskapliga samfundet och läkarkåren? Varför är deras moral så låg?

För att svara på detta behöver vi tala om Kinas professionella befordringssystem (”zhicheng”). Enligt det här systemet måste läkare i Kina publicera forskningsartiklar för att befordras till högre poster. Ju högre nivå, desto högre är kraven.

Men har kirurger tid att skriva artiklar? Troligen inte. I genomsnitt genomför en kirurg två eller tre operationer dagligen. Hektiska dagar kan det vara fyra. Det är vanligt att de här läkarna är på benen mellan sex och sju timmar om dagen, vilket innebär att de flesta av dem inte har energi över till att ägna sig åt forskning, än mindre publicera artiklar i stora medicinska tidskrifter. Enligt en undersökning sade 36,5 procent av kinesiska läkare att de var motvilliga till att möta kraven för befordran, och upp till 26 procent sade att de inte kunde klara kraven i tid.

Att behöva skriva forskningsartiklar innebär stora utmaningar och enorm press för dem. Över 30 procent av läkarna sade att de hade fuskat i bedömningsprocessen, och nästan 40 procent sade att de skulle kunna välja att fuska om trycket på dem blir för hårt. De som genomförde undersökningen liknade befordran baserad på artikelpublicering vid påtvingad prostitution. Enligt den här analysen skulle de kinesiska läkarnas fusk vara resultatet av ett dåligt system. Inte undra på i så fall att CAST gick ut och skyllde på Springer Group, eftersom det är CAST som upprätthåller det här systemet.

Människor världen över avskyr lögner, men i olika länder finns det olika grader av medvetenhet och tolerans inför lögner. När kinesiska läkare publicerade fuskartiklar gick CAST ut och skyllde ifrån sig, kinesiska medier brydde sig inte så mycket, och den kinesiska allmänheten brydde sig inte heller. I Japan ser det annorlunda ut. Låt oss ta en titt på deras mest kända fall av forskningsfusk, fallet med Obokata Haruko.

Den 29 januari 2014 publicerade den unga stamcellsbiologen Obokata Haruko två artiklar i Nature, en av världens mest respekterade vetenskapliga tidskrifter. Hon påstod att hon hade hittat ett mycket enklare sätt att skapa stamceller, och den upptäckten skulle ha kunnat göra henne till Nobelpriskandidat.

Nyheten fick omedelbart enorm uppmärksamhet i Japan, där framstående kvinnliga forskare dessutom är sällsynta. Men upphetsningen blev kortlivad, då den ledande amerikanske vetenskapsmannen Paul Knoepfler märkte att andra vetenskapsmän inte kunde återskapa Obokatas experiment. När tvivlen på Obokatas forskning kom till ytan blev den japanska allmänheten chockerad; de upplevde att Obokata hade skämt ut Japan, och hon blev hårt kritiserad.

Den här hårda responsen ledde till att institutionen där Obokata arbetade snabbt bildade en undersökningskommitté. Den 1 april 2014 kom de med slutsatsen att Obokatas artikel om stamceller innehöll rena fabrikationer, och de kallade den för forskningsfusk.

Obokatas mentor och medförfattare, Yoshiki Sasai, tog sitt liv samma år. Han sade i ett mejl till medierna att han var ”överväldigad av vanära” och att ”döden är en ursäkt till samhället”.

I Japan ses bedrägeri som något värre än att hamna i fängelse. Hela samhället tycks kritisera den här sortens beteende, och konsekvenserna kan vara lika illa som döden, eller rentav värre.

Vi vet inte vad som hänt med de 524 kinesiska läkare som fuskat, men jag utgår från att ingenting alls kommer att hända dem.

Nästa fråga vi bör ställa är om Kina kommer att reformera sitt nuvarande system genom att ta bort kraven på att publicera i tidskrifter för att bli befordrad som läkare. Det blir svårt, skulle jag säga. Och så länge som systemet i Kina inte förändras kommer vi att få se mer fusk, skada för läkare och patienter och bristande förtroende för Kinas medicinska forskning.