Chao Yu har en examen från det prestigefyllda Tsinghua-universitetet. 1999, när Kinas kommunistregim började förfölja den andliga metoden falungong hjälpte han utrikeskorrespondenter att upprätta kommunikation, undvika myndigheterna och intervjua falungong-utövare som förföljdes. På grund av detta har Yu, hans familj och vänner fått tillbringa många år i fängelse.

Liu Zhimei (1980-2015) var en student på Tsinghua-universitetet som kom från en fattig familj som bodde på landsbygden i Shandongprovinsen i norra Kina. Hennes vägran att ge upp sin tro på falungong ledde till ett årtionde av förföljelse från kommunistregimen, med fängelse, tortyr och sexuella övergrepp. I februari 2015 hittades hon död i en brunn, med skallskador och spår av svår tortyr. I den här texten berättar Chao Yu om sina minnen av deras tid tillsammans i Peking.

Jag drabbades av djup sorg när jag fick höra talas om vilket eländigt slut Liu Zhimei fick.

Liu studerade till att bli kemiingenjör på Tsinghua-universitetet när jag mötte henne på universitetets falungong-övningsplats. Hon hade kommit från Laiyang till Peking eftersom hon rekommenderats till Tsinghua, som den bästa studenten i hela sin provins, så till skillnad från alla de andra studenterna i Kina behövde hon inte ta inträdesprovet.

Liu blev utsparkad från Tsinghua-universitetet eftersom hon utövade falungong. Att hon vägrade ge upp sin tro ledde till att hennes far och bror misshandlade henne, eftersom de också ville att hon skulle sluta. Då hon löpte risk att gripas i sin hemstad återvände hon till Peking och sina vänner som utövade falungong. Eftersom polisen kanske skulle genomsöka bussen valde hon att gå i stället. Hon gick till och med till fots över Gula floden-bron. Hon var bara 21 år gammal.

Hon hade ingen inkomst, ingenstans att bo och inga karriärmöjligheter. Jag hade också blivit av med mitt tidigare jobb och kunde inte återvända hem på grund av den kinesiska regimens förföljelse av falungong. Som tur var fick jag ett nytt jobb med högre lön. Så jag delade min lägenhet med Liu och betalade hennes omkostnader. Jag ville hjälpa henne eftersom vi delade samma tro.

Vi bodde i varsitt rum. Jag valde det norra rummet, som var kallare och mindre, och erbjöd henne det större och varmare södra rummet. Jag valde den hårda sängen och erbjöd henne sängen med en mjuk madrass. De första dagarna sade hon att den nya sängen kändes obekväm eftersom hon var van att sova på en hård säng där hemma. Jag insisterade på att hon snart skulle vänja sig vid den mjuka sängen.

Det var i början av vintern, och min lägenhet hade ett bra värmesystem. Rummet värmdes med det trygga ljudet från värmepannan på väggen, och vit ånga steg från skorstenen utanför fönstret. Jag kände mig tacksam över att vi hade ett bra ställe att bo på under vintern.

En gång var vi ute med bilen och delade ut flygblad med sanningen om falungong och förföljelsen, när vi båda blev hungriga. Jag bjöd henne på ugnsstekt anka på en restaurang i närheten. Hon åt upp ankan och soppan och sade försiktigt: ”Det är första gången jag äter ugnsstekt anka.” Jag svarade, med glädje och lite sorg: ”Jag ska bjuda dig på anka igen i framtiden.” Hon hade aldrig suttit i en bil tidigare heller (för mindre än två årtionden sedan hade de flesta kineser inte bil) så det var första gången för det med. Jag erbjöd henne 3 000 yuan för att gå i körskola, eftersom jag ville att hon skulle ha någon färdighet som hon kunde tjäna pengar på.

Liu sade till mig: ”Mitt smeknamn är Shuping, och det är det min familj kallar mig. Du kan bara kalla mig Shuping.” Så jag började kalla henne Shuping. Jag var tanklös på den tiden och insåg inte att det här var ett sätt för henne att behandla mig som en familjemedlem. Det var inte förrän många år senare, när jag satt i fängelse och mindes den här händelsen som det gick upp för mig. Jag hade många olika falska namn vid den tiden, för att skydda min identitet, så jag funderade inte så mycket på vad hon ville bli kallad. Jag tänkte att hon bara använde det här namnet för att skydda sin identitet.

Vi arbetade mycket tillsammans för att stoppa förföljelsen av falungong. Jag köpte en japansk tryckpress, så vi kunde trycka flygblad för att motverka förföljelsen. Jag var ansvarig för att leta efter distributionskanaler, och Liu var ansvarig för att trycka. Vi tryckte mer än 700 000 dubbelsidiga flygblad mot förföljelsen innan vi lämnade tryckpressen vidare till någon annan.

Vid den tiden visste vi inte vad som var det bästa sättet att rentvå falungong. Liu tyckte att det var väldigt synd att vi inte gick och protesterade öppet på Himmelska fridens torg, som så många andra falungong-utövare hade gjort, för att göra sina röster hörda. Hon kände att det inte räckte att bara driva det underjordiska tryckeriet. Jag sade till henne många gånger att alla hade sin egen väg, och att hon inte behövde göra samma sak som andra. Men jag var själv inte säker på vad som var bäst. Så jag oroade mig för att det kanske inte var rätt av mig att hindra henne från att följa sitt hjärta.

En dag insisterade hon på att gå ut och protestera öppet. Jag fick låta henne gå, men jag var väldigt orolig. Flera dagar gick utan att jag hörde något från henne, men en kväll när jag kom hem från jobbet, och det nästan var mörkt, såg jag någon sitta på min trappa och sova. Jag blev förskräckt, men så såg jag att det var Liu. Jag blev så glad att jag höll hennes hand en lång stund utan att säga något. Jag grät faktiskt nästan.

Hon sade glatt att hon hade protesterat offentligt för sin tro. De hade satt henne i en bil med andra falungong-utövare och kört henne långt bort från Peking och sedan släppt ut henne ur bilen. Hon hade fått gå hela vägen tillbaka. Den tid vi bodde ihop ville hon göra många liknande offentliga saker, trots den mycket stora faran. En dag tänkte hon försöka förklara sanningen om falungong för folk genom att måla några ord på en vägg. Jag fick ställa mig mitt i dörren och stoppa henne när hon kom med pensel och burkar.

För femton år sedan var jag inte särskild förfinad av mig, och jag visste inte hur man tog hand om folk. Jag jobbade hela tiden. Jag tog på mig dubbelt arbete för att tjäna extra pengar, och ägnade hela resten av tiden åt att arbeta mot förföljelsen och avslöja regimpropagandans lögner. Jag bad Liu att laga mat och även att tvätta mina vinterkläder, för att jag inte skulle behöva lägga tid på det; vi hade ingen tvättmaskin. Hon lagade mat, men ville inte tvätta kläderna. Det fanns inga tvättomater i Peking på den tiden, och det var för dyrt att gå till en professionell tvättinrättning, så jag fick be någon annan tvätta kläderna åt mig. Vad jag inte förstod var att Liu inte visste hur man tvättade vinterkläder. Hon hade bara pluggat under hela sin uppväxt, för att ta sig ur den fattigdom hon levde i och få ett annat liv. Hon hade aldrig lärt sig det som krävs för att ta hand om sig själv.

När jag ser tillbaka på den tiden så inser jag att jag inte tog hand om Liu som om jag varit hennes bror, trots att jag var sju år äldre. Jag hittade min tro tidigare än hon, men jag lyckades inte förmedla en djupare förståelse av arbetet mot förföljelsen. Hade jag lyckats med det hade hon kanske blivit bättre på att skydda sig själv.

Hon greps, och mer än ett år senare greps även jag. Liu greps vid vår lägenhet, på grund av tryckeriverksamheten. Jag fick veta att när polisen släpade iväg henne hade hon bara tofflor på fötterna och hon skakade på huvudet när de ville att hon skulle bekräfta vilken lägenhet det var. Det är välkänt att polisen försöker bryta ner folk genom att tvinga dem att berätta detaljer som gör att andra råkar illa ut. Liu vägrade göra det, och gjorde modigt sitt bästa för att skydda mig.

När jag släpptes ut efter tio år i fängelse fick jag veta att Liu hade torterats svårt. Hon blev av med många av sina fingernaglar när hon torterades av polisen i Peking. Hon utsattes för gängvåldtäkt, tvingades till abort och fick psykiska men efter att ha fått injektioner som gav nervskador. Det kändes som en kniv i hjärtat. När jag lyckades ta mig till USA försökte jag ordna någonstans att bo, så att jag skulle kunna få ut henne ur Kina. Två veckor efter att jag med stora svårigheter lyckats få mitt första jobb fick jag höra om hennes tragiska död. Återigen fick jag den där kniven i hjärtat. Jag ville hjälpa henne, men jag kunde inte; den här smärtan finns kvar, djupt i mig.

Liu Zhimei, mild som ett pilträd och viljestark som en plommonblomma (det är det hennes namn betyder) kommer jag alltid att bevara i mitt hjärta som den enkla, rena och godhjärtade flicka hon var. Jag kommer aldrig att glömma henne.