August Strindberg (1849–1912) kortsluter alla beskrivningar. Han tycks ha varit lika trängd som uppslukad av livet – ingenting skonades; han hade synpunkter på allt och måste anses vara den svenska litteraturens störste kverulant. Men vilken kverulant! Ett omättligt behov efter kunskap, själva sinnesintrycken glöder i hans värld. Överhettad, rastlös, hetsig, for han fram i sitt liv som huvudpersonen i ett alldeles eget drama. Där fanns ingenting som inte blev till rekvisita för hans vilja och penna. I En Blå Bok som han benämnde som sitt ”testamente” går ingen säker, om nu någon någonsin gjorde det. Samtiden och dess mänskor sågas vid fotknölarna. Sannerligen ett generalangrepp. ”Äfflingarna” är Strindbergs beteckning på det slags halvapor som tar över vetenskapen, politiken och allt övrigt i offentligheten och förfalskar allting. Inte ens den välmenande och trogne brodern Axel skonas, och Strindberg blottar en svaghet för att inte säga sjuklighet när han vänder broderns smärta och sorg emot honom själv. Det är psykopatologi, men energin, viljan och formuleringsförmågans skärpa och styrka gör att man inte kan annat än kapitulera – och nästan förlåta.

På dödsbädden har Strindberg sin älskade dotter Greta vid sin sida, och med den nötta bibeln i sin hand lyder hans avskedsord: ”Detta är det enda rätta, Greta, kära Greta.”