Willy Kyrklund (1921–2009) liknar ingen annan svensk eller finlandssvensk författare – och kanske inte någon utländsk heller. Lika klassisk som modern trotsar hans prosa kategorisering; så förtätad och lyrisk är den att själva karaktären av prosa går förlorad. Vad är det vi läser? Kyrklund sägs bland experter vara en ”misstrons och tvivlets författare”. Litteraturvetare och andra mer sekunda skribenter och författare slår fast att Kyrklund hade ”en förtvivlad insikt om att språket inte räcker till för att uttrycka vad det djupast sett innebär att lida eller älska” och liknande. Jo, även de tondöva kan prata, skriva och – hemskt nog – sjunga. Kyrklund lurar gärna ögat, eller bättre: på en ytlig nivå går han över huvud taget inte ihop. Kärleken ser han som en illusion och människan lurar ständigt sig själv – hon behöver självbedrägeriet för att stå ut med de omänskliga villkor som är hennes lott på denna jord. Skarpt och bestämt hävdar Kyrklund detta. Samtidigt säger vartenda av hans kärnfulla och innerliga ord motsatsen. De når bortom de begränsningar vi ofrånkomligen menas vara underkastade. Förnekandet av transcendens tillintetgörs av själva språkets renhet och öppenhet – tilltalet spränger all solipsism, pessimism och hopplöshet. Det är inte att undra på att han sökte sig till fjärran trakter – i rum som i tid. Sverige var alltid för litet för Willy Kyrklund.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]