Per Wästberg (1933–) är ingen författare som är lätt att sammanfatta. Böckerna är fler än vad de flesta i dag har i sin bokhylla. Sveriges yngste debutant – som femtonåring med en novellsamling med den möjligen talande titeln Pojken med såpbubblor; till och med hans brådmogna men likväl pubertala dagböcker blev omsider till inbundna ting. Skribent, kulturchef och slutligen chefredaktör på DN, grundare av Svenska Amnesty, ordförande i Svenska PEN, med säkert hundratals styrelseuppdrag i allt mellan himmel och jord, hotar onekligen att skymma vad som kan vara av litterärt intresse. En grafoman som tillber språklösheten, för att inte säga tystnaden. En samhällsengagerad som undviker såväl samhälle som engagemang samtidigt som han på ett lätt kameleontiskt vis ändå är aktiv inom samtidens politiska och kulturella frågor. Det är paradoxalt, lägg därtill hans litteratur som tycks stanna vid sig själv vad han än tar sig an att skriva om. Ett registrerandets flanerande, utan själva rörelsen. Livet pågår som om ingenting gick att förändra, ja som om själva förändringen var något att inte fästa sig vid. Samtidigt finns där en sorg. Tilltalet, uttrycket, förblir vid en självmedvetenhet som är bekväm och otillfredsställd på en och samma gång. Undertexten förblir stum, eller i alla fall outsagd. Det är inte sällan litterärt mycket drabbande.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]