Herrfotbollens förbundskapten Janne Andersson tycks ha tappat greppet om sin uppgift och nu är tiden kommen för ett byte på posten. Svenska Fotbollförbundet har dessutom ett gyllene läge i och med att den idealiske efterträdaren är ledig.
Att vara förbundskapten är att stå i fokus. I en mindre sport är det bara de närmast berörda som gläfser – andra tränare, aktiva och halsstarriga fördettingar som inte kan släppa taget. I större sporter är miljön däremot annorlunda. En intensivare bevakning gör att förbundskaptenen har att tampas med både skrivande och talande journalister som publicerar sig på nätet, via radio och tv-kanaler samt i tryckt form.
Det ställs frågor hela tiden, av mer eller mindre välmotiverade orsaker.
Men som förbundskapten ska man vara tillgänglig och man ska ha en generös inställning till alla dessa vetgiriga. Ve den som någon gång har en dålig dag och tappar det när trycket blir alltför påfrestande och frågornas över tid samlade effekt av oräkneliga nålstick bara blir för mycket.
Så tolkade jag ordväxlingen mellan fotbollslandslagets förbundskapten Janne Andersson och tv-analytikern Bojan Djordjic. Den sistnämnde tycks ibland sakna spärr mellan tanke och tunga. Den förstnämnde har, sedan han tog över jobbet för ganska precis sju år sedan, förändrats från godmodig medgångstränare (SM med Norrköping 2015) och kvartsfinal i VM 2018 till en kringskuren och utsatt figur.
Jag vet inte om han fortfarande, då och då, promenerar från hemmet på Lidingö till kontoret i Solna. Behovet av att få vara ifred och tänka igenom vad som pågår finns nog. Frågan är om tiden numera medger det.
Men åter till ordväxlingen. Det var, som ni kanske minns, efter 5–0-segern över Azerbajdzjan i mars som Djordjic öppnade eftersnacket med att fråga Andersson om Jesper Karlsson och varför inte denne hade fått mera speltid. Landslaget hade inte presterat över sig på länge. Andersson var då naturligtvis glad över storsegern och väntade sig ett annat bemötande. Så börjar den där Djordjic med något som – i Anderssons värld – är totalt artfrämmande. Andersson går från blodtrycksröd till purpur och låter korken flyga ur flaskan. Där fick det vara nog.
Andersson har gått så långt in i rollen som förbundskapten att han börjat se det som sitt eget jobb och att han inte bör ifrågasättas.
Så långt förstod jag Andersson. Stöttade honom rent av. Jag utgick från min bild av hur det kan låta i ett dylikt sammanhang. En sak är dock klar. Incidenten står inte på pluskontot för någon av dem. Men jag trodde att det var begravet. Dock brann det till igen. Ny landskamp. Nu mot Österrike och den här gången förlust. När resultatet efteråt ska dissekeras möts de än en gång, Andersson och Djordjic. Och då kan Andersson inte hålla sig. Under en utredning av matchens byten säger Andersson ”samtidigt byter jag ju in din favorit, Jesper Karlsson.”
Min omedelbara tanke var ”jaså, du kunde inte låta bli …”. Att de båda tidigare enats om att gå vidare ignorerades. Det som hänt var inga tillfälligheter. Det var personligt. Det var inte längre ett gräl mellan en fotbollsledare och en journalist. Det var Janne Andersson som inte kunde med Bojan Djordjic, inte på villkors vis.
Bakom detta ligger landslagets sviktande resultat, det till synes planlösa spelet och den faktiska avsaknaden av ett stabilt mittförsvar. Irritationen bottnar såklart i att laget inte vinner så ofta som man vant sig vid.
Ett tänkt byte av spelsystem har utmynnat i ingenting. Mittförsvaret håller inte och det påverkar hela laget. Trots EM-kvalförlusterna i år mot Belgien och Österrike har vi fått höra att ”det stundtals sett bra ut”. Där låter Andersson plötsligt som en svensk klubbtränare, vilken som helst, vars lag eliminerats i Europa. ”Tycker vi var bra, det vara bara de där baklängesmålen som …”
Andersson har gått så långt in i rollen som förbundskapten att han börjat se det som sitt eget jobb och att han inte bör ifrågasättas. Detta oavsett att laget ibland uppträder geistlöst och utan framtidshopp.
Ibland kan man tro att han ”tappat omklädningsrummet”, som det brukar heta när spelarna slutat lyssna. Det är faktiskt möjligt att det är så det förhåller sig. Jag vill i så fall sätta ett datum på det. Det var i november 2020 och det handlar om Zlatan Ibrahimovic. Denne hade uttryckt att han ”saknade landslaget” och SvFF:s generalsekreterare Håkan Sjöstrand, hans pålitlige supporter, var inte sen att arrangera ett möte mellan Andersson och den 39-årige före detta världsstjärnan. Ibrahimovic hade då kommit tillbaka efter en svår knäskada. Men man ska också komma ihåg att det var en förutsättning när Andersson tog jobbet 2016 att landslaget då skulle få klara sig utan Ibrahimovic. Detta med tanke på arbetsklimatet under företrädaren Erik Hamrén, som gett Ibrahimovic mer eller mindre fria händer.
Landslaget hade fungerat bra under den nye förbundskaptenen, åtminstone fram till att han och Sjöstrand gav sig iväg till Milano. Efter det mötet välkomnades Ibrahimovic tillbaka i gruppen. Åtminstone av Andersson. Var alla spelare positivt inställda? Indikerade det nya beskedet att det inte var Andersson ensam som tog ut laget?
”Nu” är alltid svaret på vilket som är det gynnsammaste läget för att byta lagansvarig. Om inget görs kommer höstens fem EM-kvalmatcher mot Estland (b), Österrike (h), Belgien (b), Azerbajdzjan (b) och Estland (h) att bli ett oförtjänt utdraget lidande mellan 9 september och 19 november.
Svenska Fotbollförbundet har just nu ett guldläge i förbundskaptensfrågan. Medan klockan klämtar för Janne Andersson står Graham Potter, mannen som en gång gav Östersunds FK europeisk slagkraft, utan kontrakt. Varför sitter SvFF på händerna när frågan kan lösas med två telefonsamtal?
