Målvakten omgärdades tidigt av särskilda regler och föreskrifter och blev därför specialiserad och svårersättlig. Minns gärna att avbytare inte tilläts generellt förrän under mitten av 1960-talet och att det första VM-slutspelet där spelare kunde ersättas var 1970 i Mexiko. FA-cupfinalen 1957 mellan Aston Villa och Manchester United blev ett exempel på vad som kunde hända utan avbytare. Villas hårdföre anfallare Peter McParland stannade inte utan fortsatte springa när Uniteds målvakt Ray Wood hade plockat upp bollen. Wood bröt kindbenet och tvingades utgå, detta redan i sjätte minuten. Men han kom tillbaka under den första halvlekens slutskede – som utespelare! Målet vaktades under tiden av centerhalven Jackie Blanchflower. Wood spelade sedan de sista tio minuterna som målvakt. Villa vann med 2–1, båda målen gjorda på vikarien.
Under 1960-talet kom specialiserade tränare för målvakter. I dag har alla professionella klubblag och landslag specialister som tar hand om den saken. Då berodde väldigt mycket på om det fanns någon i klubben som visade intresse för att ta hand om målvakterna, så att de fick tuff träning anpassad för dem i stället för att bara stå i mål på spelövningar och få en kula då och då att ta hand om.
Annars var det väldigt individuellt vad en målvakt dög till i spelet. De flesta svenska bollmotare var till exempel länge usla på höjdbollar. Det gällde även Ronnie Hellström och det berodde på att huvudspelet var eftersatt i svensk fotboll. Sven Lindberg, Ronnies egen tränare i Hammarby, jobbade med detta och åren före avfärden till Kaiserslautern (1974) kom Ralf Edström fram, Mr Nickson. Långsamt flyttades positionerna framåt. Men det var först i Bundesliga Hellström lärde sig att äga straffområdet.
Hade keepern en gång placerats i mål därför att han var pojklagets sämste utespelare blev det problem.
En annan sak som släpade efter var målvaktens färdigheter med fötterna. Det verkade inte tränas speciellt och hade keepern en gång placerats i mål därför att han var pojklagets sämste utespelare blev det problem.
Svängningen i den frågan kom, utan att någon tänkte på det, under VM 1974. Alla som såg turneringen minns säkert den holländske målvakten Jan Jongbloed. Frågetecknen var flera. Varför hade han nummer 8 på tröjan? Varför hade man tagit ut en målvakt som var 33 år gammal och bara hade spelat en enda landskamp? Hans erfarenhet bestod av ett sexminutersinhopp mot Danmark 1962.
Jongbloed var en lösning som föddes ur en kris och som samtidigt blev ett exempel för framtiden. Rinus Michels, förbundskaptenen, hade räknat med PSV:s dessvärre långtidsskadade Jan van Beveren. Av dem som återstod funderade han först på två konstellationer. Antingen Feyenoords målvakt Eddy Treytel och libero Rinus Israel eller Twentes Piet Schrijvers med Epi Drost framför.
Han ville gärna ha ett bakre lås där spelarna kände varandra. Treytel/Israel hade möjligen sett sina bästa dagar medan Schrijvers/ Drost villkorades av väldigt speciella skäl. Schrijvers var överviktig (”Den flygande korven”) men hade osedvanligt goda reflexer, något som krävdes eftersom han spelade med Drost som när som helst och i vilken situation som helst kunde förväntas skarva bakåtpassningar till Schrijvers. De gjorde det varje vecka i ligaspelet och om Drost skulle användas som libero var det ett benhårt krav att Schrijvers samtidigt vaktade målet. Han skulle åtminstone inte bli överraskad när bollarna kom.
Men det fanns stora brister i båda lösningarna. Michels funderade ett varv till och fastnade i stället för Jongbloed. Denne hade fram till 15 års ålder spelat vänsterytter med amatörklubben VVA i Amsterdam. Som senior i DWS hade han snabbt gjort sig känd som en meevoetballende doelman, en målvakt som gärna klev utanför straffområdesgränsen som ett passningsalternativ för de egna försvararna.
Michels plan var att, likt Ajax, sätta pressen så högt upp som möjligt. Då underlättade det att ha en målvakt som gärna spelade med fötterna. Holländarna kunde då skicka hela laget framåt och lita på att Jongbloed täckte hela den egna planhalvan. Då såg han Feyenoords unge högerback Wim Rijsbergen och Ajax erfarne och taktiskt skicklige mittfältare Arie Haan som det ideala mittlåset. Den sistnämnde gick upp på mitten när det fanns en chans och ytterbackarna Wim Suurbier och Ruud Krol satsade allt framåt när möjlighet fanns. Rijsbergen stannade för att lösa försvarsspelet tillsammans med Jongbloed.
I det holländska laget spelade Johan Cruyff, som var center, lagkapten och dess ideologiska nav. Han hade tidigt börjat fundera djupt på spelets möjligheter och detta med bollsäker målvakt och hög press var något han fastnade för. När han elva år senare blev tränare för Ajax var en av hans första åtgärder att avpollettera lagets målvakt (som faktiskt var Piet Schrijvers) och i stället ge jobbet till den unge egna produkten Stanley Menzo. Denne blev nyckelmannen i det spelsystem som Cruyff satte i Ajax där centralspelarna (målvakt, libero, offensiv central mittfältare) kunde skjutas fram ett snäpp för att pressa högre och för att ge de egna spelarna flera passningsalternativ – den spelmodell som ytterligare utvecklades i Barcelona.
I dag är kravet att en målvakt skall kunna delta i spelet. Det går med varierande framgång. Andreas Isaksson, för att ta en långkörare från vårt sekel, blev aldrig riktigt bra på det och man kan fortfarande se en undertryckt rädsla i ögonen på vissa målvakter när de tvingas rusa ut och spela med fötterna.
