Nyligen var jag på Muséet för Modern Konst tillsammans med en vän och hennes dotter. När vi vandrade runt genom muséets utställningar slog det mig hur ofta min väns 13-åriga dotter bad oss ta bilder på henne framför konstverken.
Hon lade huvudet på sidan och såg begrundande på verken. Bilderna skulle hon sedan febrilt posta på Instagram, Snapchat och andra sådana sidor. Hon var inte den enda (eller äldsta) personen som gjorde det här; det verkade som att alla var upptagna med att ta bilder på hur de ”upplevde” muséet.
Det här är inte alls någon kritik mot min väns dotter (eller någon annan). Det som bekymrade mig var att när min väns dotter inte blev fotograferad eller postade sina bilder, så var hon inte alls intresserad av konstverken. Det här verkade inte spela någon roll eller ha någon alls att göra med att hon postade sig själv som någon som gillade upplevelsen.
Det som bekymrade mig var att när min väns dotter inte blev fotograferad eller postade sina bilder, så var hon inte alls intresserad av konstverken.
Det enda tillfället hon tittade på konstverken var faktiskt när vi fotograferade henne medan hon tittade på dem. Till och med då var det mest som att hon tittade i riktning mot konsten, med ett mjukt fokus som inte verkade ta in konsten själv. När jag frågade henne varför hon ville lägga ut bilder på sig själv i muséet när hon uppenbarligen inte gillade att vara där så log hon, ryckte på axlarna och bad mig ta en bild till.
När jag var i hennes ålder var jag också helt ointresserad av att gå på muséer och när jag blev medsläpad dit längtade jag bara till att jag skulle få gå ut därifrån. Det är absolut inget störande i att inte vara intresserad av konst, det är fullt normalt. Men det som är störande är hur mycket energi det tar av en ung människa att skapa en bild av sitt liv och rollen de spelar i det livet.
Misstagen identitet
Att skapa en självbild har visserligen alltid varit en stor del av att växa upp och komma på vilka vi är, men sociala medier verkar ha ändrat spelreglerna. Sociala medier har inte bara ökat pressen och möjligheten att skapa en självskapad självbild, utan också förvridit den process som gör oss till de vi är.
Unga människor verkar nu skapa en bild av vilka de är, istället för att bli de de är. De postar sitt liv istället för att leva det. Den energi de lägger på att skapa en identitet och få den uppmärksammad eller ”följd” har ersatt insatsen i att faktiskt bli intresserad av det liv de postar.
Sociala medier har förvandlat livet och dess upplevelser till en övning i narcissism. Oavsett vad upplevelsen faktiskt handlar om, så blir det om dig, personen som lever den. En konsert handlar inte om musiken, en restaurang handlar inte om maten, ett sportevenemang handlar inte om sporten; det handlar bara om dig, den som gör något och vad händelsen säger om dig.
Upplevelser i livet används mer som möjligheter att tillkännagöra vilken sorts person man är, snarare än att upplevas direkt.
Upplevelser i livet används mer som möjligheter att tillkännagöra vilken sorts person man är, snarare än att upplevas direkt. Livet är nu en produkt för att sprida sin image, med lite koppling till om den bilden alls reflekterar insidan av dig på ett riktigt sätt.
Den här relationen med sociala medier är ett av de sämsta sätten vi förändras på i mötet med ny teknologi. Det verkar som att våra upplevelser bara har en mening när de säger något om oss. Och det är ett tve-eggat svärd: Det blir svårare att hitta en mening ju mer frånkopplade vi känner oss från våra liv.
Ju mer vi använder livet för att skapa en identitet desto mer bortkopplade känner vi oss från livet. Istället för att vara en del av det, i livets flöde, känner vi oss som om vi ständigt måste generera nytt ”livsmaterial”, som kan ge oss till känna, etablera oss och slutligen bevisa vår existens. Under tiden växer klyftan mellan oss och livet större och större.
Jag har en inbjudan: Nästa gång du känner att du vill posta din berättelse, ta en liten paus och upplev istället var du är. Känn hur det känns att leva utan att göra något med det. Var bara, utan att berätta. Det kan kännas som att du missar ett tillfälle att befästa ditt värde, men fördelarna det kan ge ditt riktiga jag kommer överlägset att väga över mot förlusterna.
Nancy Colier är psykoterapeut, författare, föreläsare, leder workshops och har skrivit flera böcker om mindfulness och personlig utveckling. Hon finns tillgänglig för individuell psykoterapi, mindfulnessträning, föreläsningar och workshops. Hon arbetar också med klienter över Skype runt om i världen. För mer information, besök NancyColier.com
