Moralkakor: ”Sagan om Krabbataska” och mandeltårta med chokladsmörkräm
Nya enkla recept bakas med gamla visdomar
Foto: Eva Sagerfors/Epoch Times


Mandeltårtan med sin goda chokladkräm är en riktig drömtårta, och dessutom gjord på ingredienser som kroppen mår bra av. Till den serverar vi en sedelärande saga med rötter i 1800-talet, vilken är både spännande och underhållande.

Om sällskapet gillar mandel och choklad så är det här en tårta som kommer att uppskattas. På botten av mandel bres ett lent och smakmässigt välbalanserat lager av chokladsmörkräm. Till det passar någon syrlig frukt eller bär.

Receptet kommer från webbsidan Helande Mat, där mat och bakverk är gjorda från grunden och på ingredienser som är bra för kroppen. Här finns varken gluten eller raffinerat socker. Mandeltårtan sötas med honung och görs med fördel på syrade mjölkprodukter för att ge ett tillskott av nyttiga bakterier och som hjälp att bearbeta mjölkproteinet. Grädden kan syras antingen med kefirgryn eller med yoghurt eller fil. Av den syrade grädden kan man sedan göra smör. Som alternativ till det syrade går det förstås bra att använda vanlig vispgrädde i samma mängd.

Viktigt med vackra bilder för barn

Ottilia Adelborg (1855-1936), Gagnef, var en av den svenska bilderbokens pionjärer. Hon skrev själv, men illustrerade också andras berättelser, däribland delar av ”Läsning för barn” av Zacharias Topelius. Författardebuten gjorde hon 1893 med ABC-boken ”Prinsarnes blomsteralfabet” som blev mycket omtyckt. Liksom Elsa Beskow och Jenny Nyström publicerade hon i jultidningarna, om än inte lika omfattande.

Ottilia Adelborg (1855-1936).

Mary Ørvig skriver i antologin ”Sagotid. Bilder och berättelser”, 1986, om Ottilia Adelborgs produktion och lite om barnbokens historia. Barnboken som litterär genre är ung och skapades i upplysningstiden. Böcker från Frankrike, Tyskland och England översattes till svenska och blev stilbildande för den kommande egna produktionen. De kom dock främst från Tyskland och det var de böcker som fanns. Ottilia tyckte inte om dem.

”När jag blev litet större, såg jag många små berättelseböcker med tyska tavlor i. … Tavlorna voro så rysligt fula, och alls inte lika varken människor eller djur, så jag kunde aldrig förstå, hur de kommit in i berättelseböckerna”, skriver hon i förordet till ”Bilderbok”, 1907.

Men systrarna hade tillgång till faderns och farfaderns teckningar, som var av god klass, skriver Anne Marie Rådström i antologin. Det var viktigt för Ottilia att rita och skriva för barn, och att ge dem den bästa tänkbara kvalitén på bilderna. ”Hon visste ju vad god konst kan betyda för utvecklingen av ett barns skönhetssinne”, skriver Anne Marie Rådström. Ottilias bilder är ofta uttrycksfulla, med tunna linjer, lätta färger och med en varm atmosfär och glad ton.

Svartvit kopia av en akvarell i Ottilia Adelborgs bok "Ängsblommor" publicerad 1890. Den engelska barnvisan ”Ba, ba, black sheep” blev i Ottilias version ”Bä, bä, vita lamm”. Hon ville inte veta av några svarta lamm.

Sagan om den underliga fen Krabbataska är en folksaga från Estland som nedtecknades på 1830-talet, men som Ottilia Adelborg bearbetade och illustrerade. Som sedelärande saga är den typisk för det tidiga 1800-talet. Sagan är både rar och spännande, och förstås tänkvärd. Den återfinns i antologin ”Sagotid. Bilder och berättelser” tillsammans med ett urval av det Ottilia Adelborg gjorde för barn i text och bild. Här återges den i förkortad version. Receptet följer efter sagan.

Krabbataska

Det var en gång en fe som bodde i ett stort slott långt bort i skogen. Det var en underlig gammal fe som kallades Krabbataska. Namnet kom av den stora taskan som hon bar i en rem på axeln, där hon stoppade alla stygga barn hon fick fatt i. Sedan sprang hon bort med dem till sitt slott i djupa skogen. Inget i världen var barnen så rädda för som att hamna i Krabbataskas stora bruna lädertaska.

Tre små flickor bodde ensamma i ett litet hus vid vägen. Föräldrarna var på resor sedan ett år. Det var inte bra för barnen att vara ensamma så länge. De var slarviga, drumliga och lata, och hemskt rädda för Krabbataska. Äldstan, Snålajåpa, var snål, lat och slarvig. Nästan, Slampidora, tappade och slog sönder allt. Yngstan, Pipisilla Lipsill, grät och gnällde mest hela dagen.

En mörk kväll hördes någon ta i dörrlåset. Flickorna kände sig kusliga till mods. Utanför stod en fattig gumma som bad om mat och att få värma sig vid elden. Men Snålajåpa och Slampidora körde iväg henne och skulle just smälla igen dörren då hon plötsligt förvandlades till Krabbataska. Och för att barnen varit så ogina och hårdhjärtade stoppade hon dem i sin taska och gick iväg.

Pipisilla hade sett allt, och nu grät hon så det hördes ända upp på vinden, där Putteman bodde, pysslingen. Han var så liten att han inte kunde gå nerför trapporna utan måste hoppa från trappsteg till trappsteg, klampeti klampeti klamp. När han fått höra vad som hänt, rusade han ifatt fen. Han bönade och bad att hon skulle släppa flickorna fria, men hon sa att hon skulle ta med dem till sitt slott och göra folk av dem.

Putteman fick en idé. Med vindens fart tog han en genväg genom skogen och ställde sig bakom en tall och brummade som en björn, så hela jorden dundrade. Krabbataska blev förvirrad, sprang hit och dit och föll pladask på näsan. Upp flög taskan och flickorna ut och undan.

Men vem kom där springande? Det var Långe-Petter, Smutse-Petter, barnens långe, drumlige kusin Petter. När Krabbataska fick syn på honom satte hon av efter honom. Plums föll Petter i ett dike och Krabbataska for i så vild fart över diket att hon inte såg honom. Upp kravlade Smutse-Petter, smutsiga än nånsin, men glad och morsk.

Så kom Putteman och barnen lyckligt tillbaka till huset, och de lovade varandra att leva så att de aldrig mer kom i Krabbataskas våld. Så gick en lång tid.

Sissigunda den goda

I huset vid vägen satt flickorna tillsammans en dag - de två äldre sydde dockkläder och den yngsta ritade - när köksan kom och ropade att ”det kommer främmat!”. En vagn stannade vid porten och ut kom en skön fru. Hon ville få se hur fint de hade det nu och vilken vacker trädgård, fast de bodde ensamma medan föräldrarna var på resor.

Snålajåpa dukade fram ett tebord med smör, bröd och jordgubbar, och Pipisilla visade gästen trädgårdslandet som barnen själva skötte. Den sköna frun sa att hon hört hur slarviga och lata de varit tidigare (då rodnade de alla), men nu var hon glad att få se hur bra allt såg ut. Så berättade hon att hon inte var någon resande fru, utan en fe, och att hon kallades Sissigunda den goda.

Barnen frågade om hon kände den stygga Krabbataska. Det gjorde Sissigunda. Men hon sa också att Krabbataska inte var stygg, bara lite sträng. Därefter tog den sköna fen avsked av barnen och kysste dem alla på pannan.

Hon gav dem ett skrin som de inte skulle få öppna förrän tre dagar gått. Redan första dagen ville de öppna det gyllene skrinet, för inuti det surrade det som om en insekt var instängd där. De beslöt i alla fall att först fråga Putteman, som brukade veta besked. Upp på vinden för att leta efter honom, men hur de letade fanns där ingen Putteman, fast de ibland hörde hans 'ha-ha' bakom en gammal bytta och hans 'hi-hi' bakom en kista. Men sedan kom han nerför trappan.

Barnen berättade och Putteman sa att de skulle göra precis som Sissigunda sagt. När den tredje dagen kom dök Långe-Petter upp, ren och fin som en prins - och han öppnade skrinet. En stor surrande humla flög ut.

Foto: Skeeze

Putteman sa att det var Daniel Ceremonius, alla féers överste ceremonimästare, och att han sa till om att de skulle följa honom till Sissigundas slott. Humlefar flög först och visade vägen för de andra. Plötsligt märkte Putteman att de var på väg mot Krabbataskas slott och barnen blev rädda att på nytt komma i hennes våld. Putteman tröstade dem och sa att Sissigunda inte för ingenting hette den goda - nog skulle det gå bra. De rodde över en sjö. På andra stranden var en väldig stenmur med järnbeslagna portar. Och plötsligt var humlefar förvandlad till den riktiga överste ceremonimästaren för alla feer. Han bad dem alla att vara välkomna till fen Krabbataskas slott. Han sa också att den som var rädd kunde vända om och få hjälp med att hitta hem. Men vända om ville ingen.

Sedan träffade de en vakt som frågade om deras namn. De kom då på att de hade bra fula och besynnerliga namn. Snålajåpa hade god lust att narras, men hon viskade i alla fall 'Snålajåpa', men så tyst att det knappast hördes. Slampidora önskade också att hon haft ett finare namn, men ville inte heller narras. Smutse-Petter tyckte att han med en viss rätt kunde säga Långe-Petter, men här hos Krabbataska kändes det inte rätt, så morskt och högt sa han sitt 'Smutse-Petter'. Pipisilla Lipsill tänkte på inget och sa bara helt enkelt sitt namn.

De var nu inne på slottsgården. Där fick de syn på Krabbataska som sprang rakt mot svinstian med en smutsgris till pojke i taskan, och den släppte hon ner till den riktiga grisen. Då tänkte Petter på den tid då han själv varit en ännu värre smutsgris. Ute på gården var det en massa barn som också kommit i Krabbataskas taska. Där var tumsugarn och näspetarn och den stora fågelplågarepojken, som nu i sin tur blev jagad av fåglar. Och där var en rad barn, vilkas kläder föll av dem i trasor, som spindelväv - det var fåfänga barn som bara brydde sig om att vara grant klädda.

De fick veta att Krabbataska ville tala med dem, och de kom in i slottet. Det var med mycket bävan som de kom in för att möta Krabbataska som de hade smitit ifrån en gång för länge sedan.

I slottsköket satt två pojkar vid ett bord, Storätaren som glufsade i sig maten och slickade faten, och Måns Latmask som var så lat att han knappt iddes äta, än mindre arbeta. Därnäst såg de de tre fåfänga barnen som de sett förut. Nu såg de ut som riktiga klädhängare, klädda i Krabbataskas avlagda kläder.

Krabbataska satt i en stor röd soffa och såg inte alls farlig ut. Hon bjöd Putteman att sitta i soffan och tog Pipisilla i knät. Hon sa att hon kände dem väl, bättre än de trodde. Nu hade hon sett att de bättrat sig så att hon varken hade lust eller makt att hålla dem kvar. Visst tyckte hon om snälla barn, men det var roligare med stygga barn, som hon kunde göra folk av. Och så bjöd hon dem på sirapssmörgås och mjölkchoklad.

När de ätit och tackat och sagt adjö gick de genom parken och till en mur med en soldat på vakt vid porten. Hur än Putteman försökte förklara att de varit Krabbataskas gäster så slapp de inte ut. Minsann! De sa då till honom att om bara den snälla fen Krabbataska hade varit där, så skulle han få se att de fick. Nästan i samma ögonblick kom fen och porten åkte genast upp på vid gavel.

Så kom de till en liten sjö där en båt låg och väntade. Snart såg de Sissigundas slott på håll. Där fanns inga stängande murar. Allt var öppet och fritt. Där blommade ängarna mellan hundraåriga ekar, och slottet låg ljust och strålande mitt bland rosensnår i en blommande trädgård. Där sken solen och mitt i solskenet stod Sissigunda den goda, omgiven av barn som rensade, krattade, skötte om svaga träd, räddade fågelungar som fallit ur boet eller kom dragande med kärror fulla med jord för rabatter som behövde nytt liv.

Foto: Chiemsee

Nu berättade Sissigunda att den här dagen skulle det bli fest för alla barn som varit både hos Krabbataska och henne själv, för nu skulle de få resa hem till föräldrarna. Men först skulle de få nya namn. Så satte hon sig ner och samlade barnen omkring sig. Överste ceremonimästaren lade fram en stor bok med gyllene spännen. Som blommor så tysta och stilla stod barnen omkring henne, och mild som vinden när den susar i gräset var hennes röst när hon talade.

Så fick Djurplågaren veta att hans namn hädanefter skulle vara Skydds-Sven för att han skulle hjälpa djur och människor, och Grin-Olle skulle heta Karl och bli en riktig karla-karl. Lilla Bråkskäppa skulle bli Fredkulla för att frid och ordning skulle följa henne. Och för varje namn böjde sig Sissigunda ner och skrev in det i boken med de gyllene spännena. Så kallade hon fram de tre barnen från huset vid vägen. Snålajåpa skulle få heta Lillemor, hon skulle bli en god husmor och hålla sitt hem öppet för fattiga och rika. Slampidoras nya namn skulle bli Anna Pålita, för hon skulle just bli en så pålitlig människa. Pipisilla blev Klara Solsken, för efter regn kommer ju sol.

Och allt skrev hon in i boken med de gyllene spännena. Sist kom turen till Smutse-Petter. Han som var så morsk och orädd skulle få namn efter helgonet Göran som stred mot draken. Och så, när solen sjönk bortom bergen och de sagt farväl gick de i båtarna för att resa hem. Länge såg de Sissigunda den goda stå där på stranden och vinka.

Men hemma hos barnen väntade den allra bästa överraskningen - mitt på trappan stod far och mor, hemkomna från den långa resan. De kallade barnen vid deras rätta namn, samma som Sissigunda gett dem.

Ibland undrade de om de nånsin hade kunnat komma hem om inte Krabbataska hjälpt dem ut genom slottsporten som den envise soldaten bevakade.

Mandeltårta med chokladsmörkräm

Det här behövs

Botten

3 dl mandel, skållad och skalad

3 äggvitor

1-2 msk honung

1 nypa oprocessat salt

Smörkräm

3 äggulor

1 dl syrad grädde eller vanlig

1-2 msk honung

¾ dl kakaomassa, finhackad

1 nypa oprocessat salt

1 dl syrat smör eller vanligt smör

Garnering

½ dl mandel, skållad och hackad

1 ¼ dl mango, mixad

½ msk saft från lime eller citron

½ tsk honung

agar agar, mängd enligt förpackning

alternativt physalis

Gör så här

Sätt ugnen på 200 grader. Smörj en 24 cm form. Mixa mandeln till ett fint mjöl och vispa äggvitorna till skum.

Blanda ner honung och salt i mandeln. Rör om och vänd sedan ner äggvitan. Häll i formen och grädda i 10-12 minuter. Låt svalna.

Blanda äggulor, grädde och honung i en kastrull och värm under omrörning tills den har tjocknat. Rör ner kakaomassan och rör om tills det smält. Klicka i smöret och vispa med en elvisp. Smaka av med salt.

Bred smörkrämen på tårtbottnen. Flisa mandeln och rosta i torr stekpanna. Låt den svalna och garnera sedan tårtan.

Blanda mangosmeten med honung och lime/citronsaft. Värm på låg värme i kastrull med agar agar enligt anvisning på förpackningen. Spritsa sedan på tårtan.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.