Sagan om Anders och hans nya mössa är en äldre, rar saga som rymmer både stolthet och ett barns perspektiv. Till det bjuder vi på hemgjord lakritsmousse, gärna tillsammans med hallon – en klassisk och lyckad smakkombination.

Att göra en mousse från grunden är enkelt. Det här är en riktigt god variant för de som gillar lakrits. Receptet kommer från webbsidan Helande Mat som innehåller en mängd maträtter och godsaker gjorda på ingredienser som är bra och läkande för kroppen. Här finns inget gluten eller raffinerat socker och många recept innehåller mjölksyrade råvaror som är bra för tarmsystemet och immunförsvaret. Sötman i den här desserten kommer från honung.

Som alternativ till receptets syrade grädde kan man använda turkisk yoghurt eller vanlig vispgrädde, där man vispar samma mängd.

På den tiden – och nu

Det finns en mängd fina, äldre sagor som vi fortfarande kan lära oss av och ha stor glädje av. Från tiden när bland andra Elsa Beskow verkade, för runt 100 år sedan, finns sedelärande sagor som på ett rart och underhållande sätt kan lära oss något, utan pekpinnar och i världar där så mycket är möjligt. Tänk också på hur de här sagorna som skrevs då författades för dåtidens barn, med den tidens språk, och med tanke på hur man levde på den tiden och hur barnen upplevde saker och ting. Genom berättelserna kan vi få korn av historia och inspireras och motiveras enligt värden som fortfarande gäller. 

Anna Wahlenberg (1858-1933) föddes i Stockholm och blev en av förra sekelskiftets stora barnboksförfattare. Typiskt för hennes sagor är att i den traditionella sagomiljön även blanda in vardagliga problem och händelser. Hon blev känd för sin kombination av fantasi, humor och fina psykologiska skildringar.

”Anders nya mössa” är en fin berättelser där vi får följa med in i barnavärlden. Sagan finns i sin helhet i ”Sagotid – bilder och berättelser”, en antologi över Ottilia Adelborgs verk, där hon gjort illustrationer till Anna Wahlenbergs saga. Här återges den i korthet. Receptet följer efter sagan.

Anders nya mössa

Det var en gång en gosse som hette Anders. Han hade just fått en ny mössa. En vackrare mössa kunde man då inte få se, för det var mor själv som hade stickat den, och ingen kunde göra någonting så bra som mor. Den var röd med en grön fläck mitt uppe på, för där hade garnet inte räckt till. Tofsen var blå.

Alla syskonen sneglade avundsjukt, men Anders stack bara händerna i fickorna och begav sig ut på promenad. Han ville gärna visa upp sin fina mössa.

Först mötte han rättarens dräng som gick bredvid torvlasset och smackade åt hästen sin. Han bugade djupt och något till flat blev han när han fick se att det bara var Anders.

– Kors, jag trodde det var självaste lilla greven, jag, sade han.

Stolt travade Anders vidare och mötte sedan garvarens Lars. Han tittade på mössan och kunde inte hjälpa att han måste fingra på den blå tofsen.

– Ska vi byta mössa, så får du min fällkniv emellan?

Det var en utmärkt bra kniv fast halva bladet var av, och Anders visste att man var nära på en stor karl om man hade en fällkniv. Men inte gick den upp mot mors mössa så han sade nej och tog adjö. Lars han tog adjö med en ful gubbe, ty han hade inte fått någon vidare uppfostran och nu var han förargad.

Nästa person han mötte var en liten gumma som neg och sade att han var så fin att han kunde gå på hovbalen.

”Ja, varför inte? När jag är så fin, så kan jag väl gå upp ett slag till kungen”, tänkte Anders.

På borggården blev han hindrad av två soldater. De sade att bara den som hade uniform får gå på hovbalen. Men då kom prinsessan mot Anders och hon tyckte Anders mössa var så fin att den kunde duga lika bra som någon uniform.

Hon tog honom i handen och med uppför trapporna och genom de granna salarna, där hovfolket stod i sammet och siden och bugade sig, var han gick fram. De trodde nog att han var en prins, då de fick se hans vackra mössa.

Längre bort i salen stod ett dukat bord med guldbägare och guldtallrikar i långa rader. På väldiga silverfat stod pyramider av bakelser och tårtor. Prinsessan bjöd Anders att sitta bredvid henne i en gyllene karmstol.

– Men du ska väl inte äta med mössan på heller, sa hon och ville ta av honom den.

– Jo då, det går lika bra för det, sade Anders.

Han tänkte att om de tog av honom den så skulle ingen längre tro att han var en prins och så kanske det inte var säkert att han fick igen den. Prinsessan insisterade och erbjöd honom en puss. Visst ville han ha det, men han skakade ändå på huvudet.

– Nu då?

Prinsessan stoppade bakelser i hans fickor, hängde sin tjocka guldkedja om halsen på honom och gav honom en puss. Men Anders makade sig bara högre upp i stolen och höll händerna på mössan.

Då öppnades dörrarna och kungen kom in. Han hade en hermelinsbrämad prupurmantel, som släpade efter honom, och på huvudet en stor guldkrona. Han log mot Anders och sade:

– Det är allt en bra vacker mössa du har.

– Ja, det är det. Den är stickad av mors bästa garn, och hon har själv stickat den, och alla vill ha den av mig.

– Men nog skulle du väl ändå vilja byta luva med mig? frågade kungen.

Anders svarade inte, men höll stadigt i sin röda mössa. När kungen kom närmare med sin guldkrona mellan händerna blev han hjärtskrämd som aldrig förr, för en kung kan ju göra vad han vill, och han skulle nog kunna lura av honom mössan.

Anders sprang genom alla salarna och som en pil över gården och över vaktsoldaternas gevär hoppade han som en liten hare. Prinsessans halsband föll av honom och bakelserna hoppade ur hans fickor. Men mössan hade han kvar och höll den ännu med båda händer när han kom in i stugan till mor.

Så fick han sitta i mors knä och berätta om hela äventyret, och alla syskon stod omkring med gapande munnar. Men storebror tyckte att Anders varit dum som inte bytt till sig kungens krona. Tänk så mycket granna saker man kunnat få för den, och Anders hade kunnat få en mycket finare mössa.

Anders blev röd i ansiktet för han hade inte tänkt på det. Han frågade mor om han varit dum, men det tyckte hon inte.

– För om du än klädde dig i silke och guld från topp till tå, så skulle du aldrig kunna bli så fin som i din lilla röda mössa, sade hon.

Då blev Anders morsk igen. Han visste nog att mors mössa var den bästa mössan i hela världen.

Lakritsmousse med krisp

Det här behövs för 6 portioner

3 dl syrad grädde, turkisk yoghurt eller vispgrädde som vispas

3 äggulor

½ msk lakritspulver

ca 2 msk honung

1 nypa oprocessat salt

Garnering

Lakritspastiller (100 procent ekologisk lakrits)

Hallon

Gör så här

Blanda ihop alla ingredienser och vispa tills det blir en mousse som kan spritsas. Smaka av med salt till önskad sälta.

Lägg upp i portionsglas. Krossa lakritspastillerna och strö över. Servera genast eller ställ kallt. Garnera med hallon.

Bloggen Moralkakor är till för alla åldrar. Recepten är enkla och en del är mer hälsosamma. De passar att göra med mindre barn eller för större barn att göra själva. Barn gillar att höra berättelser, och det gör även de flesta vuxna. Man kan lära sig mycket av gamla traditionella berättelser och ordspråk. Därför väljer vi ut tidlösa berättelser och ordspråk som vi serverar med något gott till.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.