Min fars historia: del 12
Jennifer Zeng och hennes far i Peking, under tiden då Jennifer var masterstudent. Foto: privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

I april 2000 greps jag för fjärde gången och skickades till Pekings arbetsläger för kvinnor, dömd till ett års ”omskolning genom arbete”. Inget av det följande kunde förhindra det: min fars status som ”topp 10”-advokat, hans ”1+1=2”-teori, min lysande gloria som ”begåvad kvinna från Pekinguniversitetet” eller det faktum att jag tidigare arbetat för Statsrådets centrum för utvecklingsforskning.

När min far bad mig att välja att studera vetenskap trodde han att det skulle hindra mig från att göra de ”fel” som han hade gjort. Men han hade inte räknat med det faktum att inget går som man tänkt sig här i världen, och att jag skulle hamna i fängelse för att jag mediterade och ville bli en bättre människa – ingenting som var det minsta politiskt.

Varje dag i arbetslägret var en kamp på liv och död. Varje dag fick jag själv uppleva eller bevittna de mest ofattbara, omänskliga och brutala brott man kan tänka sig. Under den barbariska fysiska tortyren, den mentala nedbrytningen och kriget för att förinta vår viljestyrka drevs jag många gånger till den fullständiga kollapsens gräns.

Men jag hade en väldigt stark beslutsamhet att överleva, så att jag kunde avslöja all den här ondskan, och den gjorde att jag med en hårsmån lyckades klara mig levande ur detta ondskans näste och släpptes fri i april 2001 (i min självbiografi, ”Witnessing History: One Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong” finns mer detaljer kring detta). Jag hade bara fem dagar på mig att lämna mitt hem och gå i exil för att inte skickas till hjärntvättscentret igen.

Vid den här tiden fick jag reda på att min syster, som fanns på den nationella efterlysningslistan, höll sig undan och jobbade på en liten bar i Chengdu, Sichuanprovinsens huvudstad, som ligger ungefär tio mil från Mianyang. Eftersom hon inte kunde ansöka om tillfälligt boendetillstånd med sitt eget ID-kort hade hon nästan åkt fast fler gånger när polisen kom för att kontrollera tillstånden hos de anställda på baren. Det var mycket farligt för henne att stanna där. Jag beslöt att hitta en säker plats åt henne så att hon skulle kunna åka därifrån så fort som möjligt.

Jag tog tåget till Chengdu för att träffa henne. Baren hon jobbade på var väldigt liten, och hon var den enda personalen som tog hand om kunderna och skötte kassan. Hon jobbade till midnatt varje dag. Eftersom hon inte hade någon annanstans att ta vägen fick hon vänta tills alla kunderna hade gått, så att hon kunde skjuta in borden och stolarna i ett hörn och bädda åt sig på golvet.

Under de här omständigheterna kunde jag inte stanna hos henne på baren, så vi gick till ett litet motell i närheten. Vi hade inte träffats på över ett år, och det var så mycket vi ville dela med varandra.

Vi pratade hela natten, tills gryningen kom. När det blev ljust kände vi båda två att vi var väldigt hungriga, så vi gick ut för att skaffa lite mat. Utanför motellet träffade vi på en ung man. Hans ansiktsuttryck förändrades abrupt så fort han såg min syster, och han vände om och sprang därifrån.

Min syster kände också igen honom: han var klasskamrat till henne för tio år sedan när de studerade vid polisskolan. Nu var han polis i Chengdu och visste uppenbarligen om att min syster var med på efterlysningslistan och att det fanns en belöning på 30 000 yuan för hennes gripande – mer än en genomsnittlig årsinkomst i Kina vid den tiden.

Vi checkade genast ut och lämnade området. Min syster hade ingenstans att ta vägen, så hon återvände till baren, fast vi båda visste att det var väldigt riskabelt. Under tiden beslöt jag att i hemlighet resa tillbaka till Mianyang. Jag kunde besöka mina föräldrar efter att ha suttit fängslad i över ett år, och därifrån kunde jag också försöka hitta någon plats för min syster att ta vägen. Jag tänkte att jag bara kunde söka hjälp från andra falungong-utövare eftersom jag inte trodde att någon annan skulle vilja ta risken att hjälpa en ”efterlyst brottsling”.

***

När jag såg mina föräldrar efter att ha varit ifrån dem i bara ett år blev jag lika förvånad som jag blev 1998, när jag såg den enorma förändringen hos min far efter att han börjat utöva falungong. Men den här gången var förändringen den rakt motsatta. Det gjorde mig oerhört ont att se.

Min far hade åter förvandlats till en tunn, mager och tyst gammal man. Men mer skrämmande än förändringen i hans utseende var det jag kunde utläsa av hans dystra ansikte. Hans själ tycktes ha vissnat bort; det fanns inga tecken på liv. Han var inte längre den far jag hade sett drygt ett år tidigare, när hans ansikte hade lyst av ungdom, och han stolt hade utropat: ”Fyra av fem av mina familjemedlemmar utövar falungong!”

Det var tydligt att han blivit för skrämd av den överväldigande propagandan och förtrycket och hade slutat utöva falungong. Han talade inte längre med mig om saker relaterade till personlig kultivering heller. Han frågade inte ens om vad jag hade fått utstå i häktet eller arbetslägret. Det kan ha varit för att han inte tordes, eller så var han helt enkelt inte intresserad. Vad hade det gjort för skillnad för en gammal man vars själ hade torkat ut?

En enda gång hörde jag honom mumla: ”Jag är nästan 70, och jag har inte råd att göra några misstag. Vad händer om de konfiskerar mitt hus? Vad händer om de slutar betala ut min pension?”

Jag såg också att min mors hår hade blivit grått. Hon hade tidigare alltid talat med mycket stolthet om sina tre vackra och begåvade döttrar. Nu hade två av hennes döttrar blivit partiets fiender, och all hennes stolthet och glädje var borta. Hon såg ut som en blomma som hade dödats av frosten.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.