Min fars historia: del 1
Jennifer Zeng och hennes far under hennes studietid på Pekinguniversitetet. Foto: Privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. 

Min far föddes i en vanlig bondfamilj i byn Chaozhong, i Zhongjiang-häradet i provinsen Sichuan. Det sades att min farmor hade fött 12 barn, men bara 9 överlevde. Min far var familjens näst äldsta son. Han hade flera yngre bröder och systrar, och förväntades självklart ta sin del av ansvaret för att försörja familjen.

Jag fick inte tillfälle att besöka min fars hemby förrän på 80-talet, när jag redan gick på gymnasiet. Flera av mina farbröder bodde fortfarande i de nedgångna gamla husen med lerväggar som vi hade ärvt av våra förfäder. Det fanns bokstavligen inga möbler, och inte heller elektricitet. Folk använde sig fortfarande av gamla fotogenlampor på nätterna.

Själv skulle jag ha placerat den här familjen i kategorin ”absolut fattigdom”. Men när Kinesiska kommunistpartiet efter sitt maktövertagande kategoriserade alla i Kina i olika klasser blev min fars familj ”småskaliga utarrenderare”.

Jag fick lära mig termen ”småskalig utarrenderare” 1973, när jag skulle fylla i ”personalarkivsblanketten” då jag skrevs in i lågstadiet. En av de saker man skulle fylla i var ”familjeklasskategori på faderns sida”.

Vid den tiden påbörjades ett ”personalarkiv” för alla när de började på lågstadiet. All personlig information hamnade i arkivet, inklusive alla resultat på alla prov i skolan, alla kommentarer läraren skrev om en, hela ens familjesituation, och allt om en, såväl bra som dåligt.

Vart man än gick följdes man av det här arkivet. Men man fick aldrig se innehållet eller veta vad det innehöll. Det var bara till för partiet, så att det skulle veta allt om alla.

Jennifer Zeng (höger) och hennes två systrar besöker faderns familjs hemby Chaozhong. I husen i bakgrunden bodde faderns familj i många generationer. Vissa av Jennifers farbröder och kusiner bor fortfarande kvar i det i dag. Foto: Privat

Som en sexårig förstaklassare visste jag redan att det fanns en ”jordägarklass” och ”fattiga samt bönder med låg- till medelinkomst” men jag förstod inte vad en ”småskalig utarrenderare” var. Jag frågade min mor, som omedelbart indignerat utbrast: ”Det var orättvist! Det fanns så många bröder och systrar i din fars familj. De ägde inte mycket mark. Om det räknats på markyta per person skulle din fars familj högst ha blivit 'bonde med medelinkomst'. Det var bara för att de tvingades anställa folk för att hjälpa till att bruka jorden som de kategoriserades som 'småskaliga utarrenderare', vilket var orättvist högt!"

Jag förstod inte riktigt min mors förklaring. Men redan då hade jag på något vis förstått att det var fruktansvärt att hamna ”högt” i ”klasskategorin”. Vid den tiden gick det en flicka i vår klass vars farfar räknades till jordägarna. Hela klassen såg ner på henne.

En gång var jag hemma hos henne och råkade se en gammal man i svart bomullsrock som satt tyst i ett hörn. Jag insåg att det måste vara hennes farfar, jordägaren. Jag blev genast skräckslagen, som om jag hade sett ett monster. Jag hittade genast på någon ursäkt om flydde från hennes hem så fort jag kunde.

Lyckligtvis var min mors sidas klasskategori ”fattiga stadsbor” som tillhörde ”proletariatet”. Det här jämnade tacksamt ut min fars höga kategori litegrann.

Min mors föräldrar skildes strax efter att hon föddes, och hon adopterades av en annan familj. Min mors fosterfar var faktiskt en ”kapitalist” som ägde ett bryggeri och en affär i Zhongjiang-häradet. Min far lärde känna min mor när han arbetade som lärling i den affären.

Senare blev dock min mors fosterfar beroende av opium, och slösade bort alla sina pengar på det. När kommunistpartiet tog makten 1949 och delade in alla i ”klasskategorier” blev han klassad som ”fattig stadsbo”.

Han brukade ofta skryta om det för min mor och mormor: ”Tror ni att det hade varit så lätt för er att bli en del av ’proletariatet’ om det inte hade varit för mig?”

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.