Min fars historia: del 9
Jennifers mor och far i sina uniformer. Hennes fars uniform är faktiskt en polisuniform, eftersom rättssystemet fortfarande var under återuppbyggnad. Foto: privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Min mor och min yngsta syster kunde inte flytta till min äldsta syster och far i Mianyang förrän efter jag hade åkt hemifrån för att studera vid universitetet. För att kunna flytta till Mianyang var min mor tvungen att ge upp sin nästan 30 år långa karriär som lärare, såväl som sin så kallade ”meritlön baserad på undervisningsperiodens längd”, vilket inte var någon liten summa för henne, eftersom ingen av skolorna i Mianyang ville anställa henne på grund av att de saknade tillstånd för det.

Efter att mina föräldrar i många år kämpat och bett om hjälp gick ledarna för rättssystemet slutligen med på att lösa den här frågan ”internt”. Det ledde till att min mor slutligen fick en position vid Mianyangs mellanliggande domstol, först som domstolsbiträde, vilket var den lägsta positionen där.

Jag har alltid beundrat min mor för hur tuff hon är. Hon var en kvinna i medelåldern som för att kunna bo med sin familj inte bara tordes starta en helt ny karriär från botten, utan också börja på högskolan, som sin dotter. Enda skillnaden var att medan jag gick på ett ”vanligt” universitet så studerade hon vid ett amatöruniversitet, ”Öppna nationella vuxenhögskolan för domstolskadrer”.

Min mor arbetade väldigt hårt. Det var inte lätt för henne, och hennes minne var inte lika bra som de yngres. Men hon klarade sig mycket bra och tog examen några år senare. Det här reparerade inte bara förödmjukelsen av att inte ha kunnat gå på högskolan för att hon tillhörde en ”dålig” samhällsklass, utan gjorde också att hon sedermera kunde bli befordrad från biträde till domare, och till sist överdomare.

***

1997 hade min då 64-årige far redan gått i pension. När min mor och syster började öva falungong hängde han inte på, och han trodde inte på det, men han följde med dem till parken. Medan min mor och syster övade falungong tränade han genom att dansa ballroom-dans. Efter att han hade gått i pension hade han blivit besatt av att dansa.

En dag, efter att han dansat klart, höll min mor och syster fortfarande på och övade, så han stod där och väntade. Plötsligt såg han en enorm ”Falun” [”laghjul”, symbolen för falungong] som ska vara osynliga i den här dimensionen. Den var stor som en simbassäng!

Han blev helt chockad, men var tvungen att tro sina egna ögon, och han började öva falungong han med. Han delade ofta med sig av vad han såg med sitt tredje öga: när han övade den tredje falungong-övningen kunde han se en klunga av små Falun som rörde sig tillsammans med hans armar. Han sade att han kallade det för en ”klunga”, för det såg ut precis som kopparmynt som man band ihop förr i tiden.

När min far pratade om det här såg han lycklig och oskyldig ut som ett barn som berättade en hemlighet. Min syster och jag var överens om att min fars tredje öga var öppet för att han hade en sida som var välbevarad och inte förorenad. Det var skälet till att han kunde se så många övernaturliga saker redan innan han började öva.

Efter att han hade övat ett tag ringde han upp mig särskilt för att tala om att hans långsynthet hade försvunnit!

Han sade att fastän han var pensionär bad de på advokatbyrån honom ändå rycka in och jobba med en del fall. En dag såg han många små pappersbitar på kontorsbordet medan han städade, och tänkte: ”Vem har klippt tidningen i så små bitar?”

Plötsligt insåg han att han kunde se de små tecknen i privatannonserna! De var så små att han tidigare absolut inte hade kunnat se dem utan glasögon. Hur kunde han plötsligt se dem så klart utan glasögon?

Han trodde att det bara var tillfälligt och vågade inte berätta för någon.

Han testade sig dagen därpå för att se om han fortfarande kunde se de där små tecknen tydligt utan glasögonen, och det kunde han!

Han testade sig så här i två veckor innan han kände sog säker på att han nu kunde göra sig av med sina läsglasögon. Han ringde mig och berättade de goda nyheterna först när han var 100 procent säker på saken.

Men efter att glatt ha delat med sig av den goda nyheten tillade han allvarligt att man som utövare av falungong inte ska utveckla några fasthållanden, och inte skryta eller bli för nöjd med sig själv. Så han gick inte omkring och skröt om det här. Han berättade det faktiskt bara för familjemedlemmar och en assistent på hans övningsplats.

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.