Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

När jag gick andra året på universitetet fick jag ett brev från min far där han skrev att han gått med i partiet. Tonen var väldigt formell, men jag anade en viss upprymdhet.

Jag blev väldigt överraskad. På grund av den speciella politiska atmosfären i Kina minns jag att mina föräldrar aldrig diskuterade politik eller nationella angelägenheter hemma. De diskuterade heller aldrig politiska uppfattningar med sina döttrar. Min fars ”berömda” kommentar om att ”ett plus ett alltid är två”, som han fällde när jag valde min inriktning inför högskolan var det enda jag hört honom säga som hade lite politik i sig.

Varför gick min far med i kommunistpartiet? Hade han fortfarande hopp för partiet? Eller var det för att han inte skulle bli behandlad som om han tillhörde något slags annan art? Tyvärr fick jag aldrig chansen att diskutera det här med honom.

***

När jag gick tredje året på högskolan uppmuntrades jag av den politiska instruktören till att också ansöka om medlemskap i partiet. När jag nu försöker minnas varför jag gjorde det kommer jag på två möjliga motiv.

Det ena var att min far gick med i partiet. Ända sedan barnsben har min mor alltid sagt att jag var min fars favorit, och att han tyckte mest om mig av sina tre döttrar.

Jag hade också väldigt höga tankar om min far. Jag brydde mig mycket om vad han tänkte och vilka val han gjorde. Jag tänkte: efter att ha gått igenom så mycket är han fortfarande redo att gå med i partiet. Det måste vara så att han fortfarande har hopp om partiet.

Ett annat skäl var att jag på något vis var övertygad om att även om partiet inte var bra nog, så kunde det ändras till det bättre om fler bra människor gick med och förbättrade det inifrån.

Om vi tittar lite närmre kan det faktiskt ha funnits ett tredje skäl. Jag hade alltid varit en så kallad ”elev med tre utmärkta kvaliteter”, ända sedan lågstadiet. Jag bodde i ett samhälle där allt kontrollerades av partiet, och jag hade alltid tänkt att man skulle vara utmärkt på allting, gå med i unga pionjärer, ungdomsförbundet och sedan var partiet en ”naturlig” väg för en god student och en god medborgare.

Så jag blev den första partimedlemmen i vår klass. När vi ett år senare tog examen fanns det bara två partimedlemmar i vår klass med 30 studenter.

***

Senare tog jag examen, inledde min karriär, gifte mig och fick ett barn. Allt rullade på bra på den väg som mina föräldrar hade skapat och hoppats att jag skulle följa. Jag hade inte bara hamnat på Kinas bästa universitet och tagit en masterexamen, utan jag hade också fått jobb på Statsrådets center för utvecklingsforskning, en plats där många ville jobba men få fick plats. Samtidigt hade jag hittat kärleken och bildat en egen familj.

Vid den tiden var mina föräldrar så stolta över mig, och det hade de goda skäl till. Mitt foto satt uppe som ett av exemplen på personer i Mianyang som varit framgångsrika inom den högre utbildningen vid den stora jubileumsutställningen för att fira 35-årsdagen av Folkrepubliken Kinas grundande. Den hölls i stadsparken mitt i staden, och tusentals personer besökte den. Bilden av mig skapade stor uppståndelse.

Det finns ett kinesiskt talesätt som lyder: ”Inuti det broderade örngottet fanns bara gräs”. Det betyder att personer som ser bra ut ofta är korkade och inte har någon visdom. Så folk kunde knappt tro att någon som såg så bra ut faktiskt hade gått på Pekinguniversitetet.

Jag hade redan lämnat Mianyang när den här utställningen hölls, så jag visste inget om den förrän det började strömma in brev från totala främlingar från Mianyang. En del uttryckte sin beundran och somliga bad om tips om hur man skulle göra bra ifrån sig i skolan. Jag förstod inte varför jag fick alla de här breven förrän min familj berättade om utställningen.

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.