Min fars historia: del 6
Jennifer Zeng och hennes far i Peking, under tiden då Jennifer var masterstudent. Foto: privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

Min fars karriär tog fart. Först fick jag höra att en advokatbyrå hade startats under justitiebyrån, och sedan fick jag höra att min far hade förflyttats till den advokatbyrån och blivit advokat. Så en dag fick jag plötsligt veta att han rankats som en av Sichuanprovinsens tio bästa advokater!

Min fars mest lysande ögonblick hade varit när han ensam kämpat mot tre advokater på andra sidan. Motståndarsidan var en lärare som hade fått olika nationella hedersutmärkelser och var väldigt berömd. Alla de tre advokaterna han anställt var väldigt bra. Men min far vann fallet i lysande stil.

De här ”legenderna” om honom gjorde mig väldigt stolt. Å ena sidan ville jag verkligen besöka domstolen och se min vars hjälteögonblick när han debatterade med flera personer samtidig. Å andra sidan kunde jag inte riktigt föreställa mig hur en sådan lite småtrist person, som ibland kunde gå en hel dag utan att säga ett ord, kunde ha blivit en enastående advokat. En advokat skulle ju vara väldigt vältalig och bra på att debattera.

En gång frågade jag honom: ”Du har aldrig förlorat ett fall. Vad är hemligheten?”

Han svarade med ett hemlighetsfullt leende: ”Jag tar aldrig ett fall som jag inte kan vinna.”

Hans leende när han sade det var oskyldigt, som ett barns. Men det hade också det där listiga uttrycket som man ser i kinesiska bönders ansikten. Han såg inte alls ut som någon tio-i-topp-advokat.

***

När jag hade gått ut mitt andra år på gymnasiet och skulle börja det tredje skulle jag välja inriktning mellan humaniora och vetenskap. jag var lika duktig inom båda fälten.

Många menade att det var bättre för kvinnor att syssla med humaniora, eftersom det passade kvinnligt tänkande bättre. Om flickor studerar vetenskap kan de inte tävla med pojkarna. Jag visste att jag ville gå på Pekinguniversitetet, men utöver det visste jag inte riktigt vad jag skulle rikta in mig på.

Men min far var bestämd. Han sade: ”Välj vetenskap. Oavsett vem som är ordförande för landet så är ett plus ett alltid två.”

Efter att ha sagt det där med att ett plus ett alltid är två bet han sig i läppen igen, med det där tomma ansiktsuttrycket som han fick när min mor hade bränt det han skrev. Det gjorde mig väldigt rädd den här gången också. Jag lydde honom och valde vetenskap, utan att tänka mer på saken.

***

1984 blev min dröm om att gå på Pekinguniversitet verklighet. Självklart var vetenskap min huvudinriktning, särskilt geokemi. När jag skulle lämna min gymnasieskola för gott insåg jag att jag hade samlat på mig en massa saker under de tre åren. Min far tog en trehjulig cykel och hjälpte mig att flytta dem. Det var tufft att cykla i den långa uppförsbacken, och han var snart dränkt i svett.

Han bara cyklade på och skrattade. ”Jag är en lycklig cykeltaxiförare!” Någonstans i hans skratt fanns en liten känsla av att han var nöjd med sig själv.

Min far var en typisk kinesisk ”bondeintellektuell” som sällan uttryckte eller visade sina känslor. Han sade heller aldrig vackra ord som ”jag älskar dig” till sina tre döttrar. Men hans leende den där gången, när han sade att han var en lycklig cykeltaxiförare, har blivit kvar i mitt hjärta som ett varmt minne. Det var hans sätt att visa sin faderliga kärlek och omtanke.

Nästa del i följetongen hittar du här.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.