Min fars historia: del 11
Jennifer Zeng och hennes mor i början av 1999. Det är den sista bilden på dem innan förföljelsen av falungong splittrade deras familj. Foto: privat


Epoch Times publicerar här författaren och bloggaren Jennifer Zengs text om sin familj, och framför allt sin far, som en följetong. Den är också ett dokument över Kina under kommunistpartiet. Del ett kan du läsa här.

De goda tiderna skulle inte bli långvariga. I juli 1999 inleddes en överväldigande förföljelse av falungong. Innan jag ens hade hunnit förstå vad det handlade om hade jag fängslats flera gånger för att jag var falungong-utövare.

Mina svärföräldrar, som bodde med oss, var livrädda. Efter att de misslyckats med att övertala mig att sluta med falungong kom min svärmor att tänka på mina föräldrar. Hon trodde att det var de som hade bett mig att utöva falungong, och att det därför bara var de som kunde få mig att sluta.

Så hon ringde dem och bad dem göra det. Men det gick inte som hon hade tänkt sig. Hon slängde på luren och utbrast desperat: ”Jag tänker åka till Sichuan och slåss med dina föräldrar på liv och död! Jag vill ändå inte leva!”

Jag var väldigt rädd, för jag fruktade att hon verkligen skulle åka till Sichuan och ställa till en scen hos mina föräldrar. Å andra sidan kunde jag inte låta bli att bittert tänka: ”Om du verkligen inte vill leva, varför ger du dig inte på Jiang Zemin i stället!” (Jiang Zemin var ledare för Kinesiska kommunistpartiet vid den tiden, och den som drog igång förföljelsen av falungong i juli 1999.)

Min svärmor var partikader innan hon pensionerades. Under kulturrevolutionen hade hon släpats upp på en scen för att bli offentligt fördömd. Hon hade hållits med armarna vridna bakom ryggen, upp i luften. Det kallades att ”åka i luften”, och man kan se det på många bilder från den tiden.

Efter att ha blivit attackerad och torterad var hon tvungen att ta med hela sin familj till landet för att undvika fler sådana här ”kampmöten”. Den här upplevelsen satte djup skräck i henne, och gjorde att hon inte vågade trotsa partiet.

Precis som så många andra kineser som hade levt i skräck och lydnad alldeles för länge kunde hon inte förstå varför jag inte blev lika rädd som hon. Inte heller kunde hon förlåta mig för att jag inte ville acceptera att jag var chanslös och bara böja mig för kommunistpartiets makt.

***

På hösten 1999 fick jag höra av andra falungong-utövare att flera tidigare medlemmar av Falun Dafa-forskningssällskapet skulle ställas inför rätta snart. Ett av de ”brott” de anklagades för var att de skulle ha uppviglat tiotusen människor att gå till [partihögkvarteret] Zhongnanhai den 25 april 1999 för att protestera mot hur man hade börjat behandla falungong-utövare. Eftersom jag var en av de tiotusen som var där hade jag tänkt gå till domstolen och vittna om att jag var där på eget bevåg, inte för att någon annan hade uppviglat mig till det.

Efter att min far fick reda på det berättade han att den här planen inte alls skulle fungera. Han var ju advokat, och hade fått reda på att följande riktlinjer gällde i falungong-fall.

1. Falungong-utövare är annorlunda än vanliga brottslingar. Därför kan de inte släppas mot borgen, som dessa.

2. Falungongs generella riktning är redan fel. Därför ska advokater, när de försvarar falungong-utövare i rätten, inte kämpa så hårt mot åklagarna när det gäller ”triviala” saker som huruvida bevisen är tillräckliga eller om fakta är tillräckligt hårda, så som de gör i andra fall.

3. Advokatens försvar måste godkännas av myndigheterna i förväg. När advokaten talar för falungong-utövarna får denne bara läsa ur det på förhand godkända försvaret och inte säga något annat.

Det här förvånade mig inte, men den 26 december 1999 gick jag ändå till Pekings första mellanliggande domstol i hopp om att få vara med vid förhandlingarna. Men gatan var full av poliser, så precis som ett tusental andra falungong-utövare greps jag innan jag ens hade hunnit få en glimt av domstolsbyggnaden.

Innan jag skickades till häktet frågade jag polisen på den lokala polisstationen: ”Hur länge tror du att vi kommer att hållas kvar den här gången?”

Han svarade: ”Jag vet inte, vi måste vänta på instruktioner från högre myndigheter.”

Att ”vänta på instruktioner från högre myndigheter” var sannerligen essensen av kommunistpartiets version av ”lagstyre”. När jag satt fängslad frågade några av de andra fångarna vid ett tillfälle: ”Din far är en av Sichuanprovinsens tio toppadvokater. Varför ber du inte honom försvara dig?”

Faktiskt var det inte bara så att min far var en av Sichuans tio toppadvokater, utan min mor var nu också chefsdomare vid Mianyangs mellanliggande domstol, och min syster var chef för den politiska forskningsavdelningen på Fuchengs folkdomstol i Mianyang.

Men inget av det här hjälpte mig. Min syster blev till och med utesluten ur partiet och avskedad för att hon reste till Peking för att vädja för falungongs sak efter att förföljelsen inletts.

Inte nog med det; hon var dessutom på ministeriet för allmän säkerhets nationella efterlysningslista. Mina föräldrar satt i praktiken i husarrest. De kallades ofta in till sina arbetsplatser för att bli ”utbildade”, och de bevakades dygnet runt av kommunistpartiets angivare som bodde i våningen under dem. Deras minsta rörelse observerades och rapporterades till myndigheterna.

Jennifer Zeng är författare till ”Witnessing History: One Chinese Woman’s Fight for Freedom and Falun Gong.” Innan hon förföljdes i Kina för sin tro, och tvingades fly utomlands, var hon forskare och konsult vid det Kinas statsråds centrum för utvecklingsforskning. Hennes historia finns med i den prisbelönta dokumentären ”Free China; the Courage to Believe”, som är en samproduktion mellan New Tang Dynasty Television och World2Be Productions.