De senaste månaderna har vi haft en spännande stund de flesta kvällar, och längtat till nästa för att få höra hur det går i äventyret. Boken vi har läst är inte en del i de senaste årtiondenas fantasy-serier eller populära äventyrsserier; den kommer inte ens från vår del av världen. Men den innehåller drakkungar, himmel och underjord, trollkonster, hjältemod och alldeles vanliga mänskliga laster som kan få den bästa plan att gå i stöpet.

”Om du inte vet hur långt han jagade honom eller vilken av dem som segrade så får du lyssna till vad som berättas i nästa kapitel”, läser jag.

– Neeej, sluta inte nu! ropar alla barnen.

Varje gång jag säger "Om du inte vet hur..." så hör jag högljudda protester eftersom det då är mer än dags att sluta. Jo, jag medger att barnen har somnat lite för sent den senaste tiden. Det är svårt att sluta läsa även fast jag ofta brutit någonstans mitt i kapitlet. Det var när jag började läsa ”Kung Markatta” för barnen som de fick lära känna uttrycket ”cliffhanger”, eller ”klipphängare” som jag sade på skoj. Varje kväll har slutat med en klipphängare och ibland medan jag läst har jag kommit på mig själv med att tystna medan blicken fladdrar framåt i texten eftersom jag är så nyfiken på hur det går.

Klassiskt verk

Vi har gett oss på ett gammalt klassiskt, litterärt verk. Det kan ju låta hur tråkigt som helst, och ska barnen verkligen behöva höra sådant? Dessutom är det ett verk från Kina. Faktiskt är det här en riktig äventyrsroman, som är tänkvärd, spännande och helt otrolig. Den passar mycket bra för både barn och vuxna.

Originalet heter ”Färden till Västern” och räknas som en av fyra klassiska romaner i den kinesiska litteraturen. Den tros ha skrivits av Wu Cheng´en på 1500-talet, under Mingdynastin. Vi har läst en nedkortad version som heter ”Kung Markatta”.

Historien handlar om buddistmunken Tripitaka som sägs ha levt på 600-talet, under Tangdynastin, och hans legendariska färd för att hämta heliga böcker. ”Färden till Västern” är baserad på hans egen redogörelse från den tiden, men med författarens egna tillägg och även folksagor.

De flesta kineser bör känna till berättelserna om munken Tripitaka och Galten, Sandmunken och förstås Markatta eller Sun Wukong, som med sina olika färdigheter ska skydda munken på resan. Det här äventyret hör till de böcker som föräldrar i regel läser för sina barn och när jag nyligen pratade med kineserna på en Kinarestaurang här i stan så skrattade de igenkännande när jag sade ”Sun Wukong”.

Den lilla gruppen pilgrimer har ett uppdrag: de ska ta sig till Indien för att hämta heliga böcker hos Buddha Sakyamuni. Resan till fots och häst tar flera år och på vägen stöter de på stora utmaningar. Bland annat möter de onda varelser som vill äta upp munken för att få odödlighet. Förutom att det krävs list, skicklighet i stridandets konst och en och annan övernaturlig förmåga så krävs förstås också samarbete. Avundsjuka, girighet och lättja ställer till det under färden och ärligheten ställs på prov. I resans prövningar kan vi se metaforer för utmaningar man ställs inför på en andlig resa i livet. 

Lång resa

Vår resa på det här äventyret började för över ett år sedan när jag bestämde att vi skulle ta oss an verket. Jag ville inte fuska eller gå miste om något så jag lånade hem första delen av fem av den översättning som täcker hela romanen. Det var en tjock bok som började med ett långt och bra förord som gav en nyttig bakgrund. Jag läste en stund för barnen varje kväll och det tog några kvällar bara för att komma igenom förordet.

Äventyret börjar med Markatta och hans historia. Han är en rätt rastlös, kvicktänkt apa som i början av boken enbart tänker på sig själv. Han har inget hyfs och gör precis vad han vill. Det var många gånger vi suckade över honom; vad han ställde till med! Det verkade omöjligt att få honom att sluta göra skada än här och än där. Vi läste och läste om Markatta, och vi längtade efter att själva resan skulle börja.

På en dikt på en sida kunde en persikobankett i himlen beskrivas med en mängd ord som barnen aldrig hade hört.

Vi läste en bra bit på den första delen, men anledningen till att det kändes långsamt var de många beskrivande dikter, som jag visserligen ofta tyckte var vackra och hade ett fantastiskt språk. På en dikt på en sida kunde en persikobankett i himlen beskrivas med en mängd ord som barnen aldrig hade hört. Jag tänkte att det var bra att de fick utöka sitt ordförråd. Det var det förstås, men så småningom gav vi ändå upp med den versionen. När man bara läser en liten stund varje kväll vill man gärna att det ska hinna hända en del.

I somras, ett år senare, kände jag lust att ta upp detta igen och lånade en nedkortad version. Boken är drygt 300 sidor, tryckt 1949 och luktar så där som gamla böcker gör. Att stifta bekantskap med två olika versioner var intressant på sitt sätt. Den här versionen, ”Kung Markatta”, saknar nästan helt de målande dikterna, och många episoder har tagits bort. Den här gången fick vi fart på läsandet och det kändes som att varje kväll slutade med en ”klipphängare”. Men, eftersom vi vant oss vid andra namn på huvudpersonerna så fick jag varje gång det stod Nasse istället säga Galten och när det stod Sandis fick jag komma ihåg att säga Sandmunken.

När vi så härom dagen nådde slutet efter att ha levt med de här spännande äventyren ett par månader kändes det verkligen högtidligt. Nu kan jag ju inte avslöja hur det gick, men stort kändes det hur som helst för oss allihop.

Alla barnen intygar att det här var en av de mest spännande böcker de har hört eller läst, och för 8-åringen var det den mest spännande. Och tänk att Markatta, som till en början med var en fullständig katastrof, sedan blev en riktig hjälte. 

Nu blir det skönt för barnen att kanske kunna somna lite tidigare om kvällarna. Fast vi är ju nyfikna på vilka episoder pilgrimerna var med om som inte fanns med i den här versionen... Hur vi nu gör med det så skulle jag inte avråda från att läsa hela verket, men då ska man ha mycket sträckläsningstid.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld.  Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.