Vi är nog många som samlar på ett eller annat. Själv samlar jag på gamla sagor och det är barnen som har väckt det intresset. Vårt samlande har olika betydelse för oss, samtidigt som det kan säga oss en del om oss själva.

Jag var på besök hos en vän i USA och hade förmiddagen för mig själv. Jag fick för mig att utforska byns centrum. Där fanns en rad antikvariat och jag tittade i skyltfönstren, men ville inte gå in. Nog för att det är intressant med gamla saker, men vi har mer än tillräckligt av den varan hemma hos oss och förresten reste jag med handbagage och hade inte plats för något extra på hemvägen. Så jag tyckte att det var bäst att inte ens gå in.

På tillbakavägen hade jag lite tid kvar ändå innan jag skulle träffa min vän på lunch och jag tänkte att det nog ändå kunde vara kul att gå in i en affär, bara för att se vad som kan finnas i en amerikansk antikaffär. En snabb titt bara.

Gamla sagor

Jag gick rakt in i affären och hamnade vid en bokhylla. Där fanns barnböcker. Jag fick en idé: tänk om här kunde finnas någon bok med gamla sagor som jag kunde ta med hem till barnen. Fint både för engelska-träningen och för att se lite av den amerikanska sagotraditionen. Det kändes spännande, tänk om jag kunde hitta något bra här. Inte för att barnen förväntar sig att jag ska ha med presenter hem när jag har varit på resa, men om jag skulle hitta något här så skulle det ju passa väldigt bra. Jag kände mig glad och förhoppningsfull. Jag gillar de där gamla, sedelärande sagorna, som är uppfostrande, men på ett fint sätt, ofta underhållande, och utan pekpinnar. Kanske, kanske kunde jag hitta någon här.

Jag tittade lite själv på hyllan, men insåg att jag nog behövde lite guidning. Jag hittade ägaren vid kassan, med en stor kopp kaffe, och så försökte jag förklara mitt ärende.

– Tale? sade han efter mig, med ett stort frågetecken.

Jag upprepade ordet igen. Det gjorde han också, samma stora frågetecken. Jag förklarade igen och använde andra ord för saga och så småningom sken han upp.

– Tale!

Ja, det var någon nyans där i uttalet som var annorlunda. I alla fall så hade han förstått mig, sade att han skulle se efter och så gick han iväg. Det kändes spännande och jag gick tillbaka till hyllan där jag börjat. Jag hittade ett par böcker som verkade lovande, men ägaren såg jag inte till. Jag tänkte att han kanske inte hittade något eller att vi kanske ändå inte förstått varandra så jag bestämde mig för att jag fick vara nöjd med det jag hittat. Det var ju ändå något, och som såg spännande ut.

Så kom han äntligen. På kassadisken hade han lagt en stor hög med böcker. Oj, det här var spännande. Jag hade förstås inte mer plats i mitt kabinbagage för det, så jag fick lov att välja ut de tunnare böckerna och titta närmare på dem. Vi gick igenom böckerna tillsammans och jag tyckte mig ana en stolthet hos ägaren. Han hade både förstått mig och hittat ett gäng intressanta titlar.

Jag valde ut tre som verkade lovande och bestämde mig för att de skulle rymmas i väskan. Ibland är det just den där beslutsamheten som kan göra skillnad. Jag var nöjd över mitt besök i det lilla amerikanska antikvariatet och berikad av det trevliga mötet med ägaren.

Både fint och tungt

Jag är en samlare – en sagosamlare. Jag måste inte ha dem i bokhyllan, utan det räcker att jag hittat dem och läst dem och förstås fört dem vidare till barnen. Jag letar då och då på biblioteket, och när vi hälsar på hos mina föräldrar kan jag leta bland gamla böcker som de har. Med tiden har jag fått fler författarnamn att undersöka.

När jag märker att jag kanske är något nytt, fast gammalt förstås, på spåren blir jag glad och det känns spännande, hoppfullt. Den här upplevelsen tror jag är gemensam för samlare, oavsett vad man samlar på. Och så förstås den där känslan av rikedom när man har kommit en bit i samlandet.

Att vi i allmänhet har mycket saker hemma ger inte den där känslan; det handlar förstås om det som är utvalt och ofta uppletat.

Det är förstås bra att de samtidigt får träna viljestyrka och avväga hur mycket de vill anstränga sig för att få hem just de där fynden.

Barnen samlar också. De samlar på fina snäckor, gamla mynt, frimärken, glasspinnar och stenar. Stensamlandet började tidigt. Stenar kan vara fina på så många olika sätt så det är lätt hänt att samlingen blir stor. Vi har iallafall satt ramvillkoret att de stenar man vill ta med hem från utflykten måste man bära själv. Då kan barnen plötsligt visa sig väldigt starka och bärvilliga, och det är förstås bra att de samtidigt får träna viljestyrka och avväga hur mycket de vill anstränga sig för att få hem just de där fynden.

Vid en tur som jag och 8-åringen gjorde hade han hittat så många fina stenar att ryggsäcken blev full, när stenarna fick trängas med sovsäck och kläder och vad annat som redan fanns där. Det blev tungt, men hem skulle de allihop. Så tungt var det att han vid ett tillfälle ramlade baklänges på stigen och jag fick hjälpa honom upp. Men fina stenar var det och stolt var han över allihop.

När vår nu 10-årige son var som mest fascinerad av sina stenar brukade han ha några i sängen så att han kunde beskåda dem på kvällen när han skulle somna. Säkert smulade de av sig lite i sängen, men det verkar han inte ha brytt sig om.

Det är fint att barnen uppskattar det vackra i naturen, men de behöver naturligtvis inte ta med allt det vackra hem.

Vad säger det om mig?

Anledningarna till att samla på något kan vara många. Ofta följer en historia med de samlade exemplaren och kan bli en påminnelse om något man varit med om eller personen man fick eller köpte den av. Vi har vänner som samlar på sand. På en hylla i deras bokhylla finns hela samlingen med små glas med sand i från de olika stränder de besökt. Samtidigt som de minns den resan eller utflykten så är det roligt att se hur olika sanden kan vara på olika platser.

Tänker man efter så säger samlandet oftast något om samlaren. En period var min man väldigt förtjust i gamla vågar. De stod uppe på hyllor, på byråer och inne i bokhyllan, i olika storlekar. Visst var de fina, men så småningom tog han bort en efter en. Vi pratade om de där vågarna och kanske mest på skämt konstaterade vi att vågen är en symbol för balans och just i den här perioden var det mycket som inte fallit på plats för min man. Det var som att han samlade på de där vågarna när han egentligen var i behov av att hitta en balans i livet. Faktiskt kom han tillrätta med en del, blev lugnare och med det försvann också vågarna. Nu för tiden tror jag inte att han samlar på något särskilt, mest städar han bort saker. Det är också lugnande.

Hjälp oss att driva tidningen vidare!

En donation till Epoch Times gör stor skillnad. Världen utsätts ständigt för felinformation. Epoch Times står för sanningsenlig och ansvarsfull journalistik. Vi täcker viktiga nyheter som de flesta andra medier ignorerar. Många nyheter i medier är partiska och vridna. Vi vill ge våra läsare ett bredare perspektiv av vad som pågår i vår värld. Varje bidrag, stort som smått, räknas. Vi uppskattar verkligen ditt stöd! Här ser du hur du kan stödja oss.