Att få ta del av barnens värld kan ge både glädje och djupare tankar. Särskilt de där orden som kommer utan någon strävan efter att få uppmärksamhet, det där okonstlade. Ibland är det bara härligt, ibland kan ett par frågor avslöja deras inre värld just nu.
Då och då kommer det sådana förnuftigheter, eller lill-vuxna uttryck från barnen att man bara blir så uppmuntrad. I det här fallet kände jag förutom glädjen också en stolthet, en känsla av att ”det här barnet är på rätt väg”.
Njut!
I början av juli var vi till fjällen, där vi tältade och gick i omgivningarna på ”vårt” fjäll. Vi har varit till samma plats i flera år och barnen känner sig hemma där. Det var strålande fint väder och jag och 7-åringen hade hämtat vatten i fjällbäcken. Vi banar oss väg i terrängen just i trädgränsen. Sonen går först, hittar en krokig och inbjudande fjällbjörk där han sätter sig som i en fåtölj. Han tittar på mig och slår glatt ut med armarna.
– Varsågod, slå dig ner och njut av utsikten!
Trädfåtöljen ser skön ut, men passar bäst för hans korta ben. Vi skrattar båda: naturens skönhet är gratis och vi är mitt i den. Vad kan vara bättre?
Drömmar för nästa år
Vi sitter i bilen på väg hem från Stora Resan Söderut där vi hälsat på släkt och vänner så som vi brukar. Pojkarna pratar om vad de vill hitta på nästa sommar. När 9-åringen säger Anders Zorn-muséet kommer 7-åringen att tänka på en utflykt vi gjorde förra sommaren.
– Carl Larsson! För där finns det jättegoda TipTop!
Jag tittar frågande på honom.
– Vadå? De är jättegoda där, säger han och skrattar.
När gommen är nöjd så är han nöjd, men jag minns att det var mer än den fantastiska glassen som han gillade med besöket, så det kan mycket väl hända att vi åker tillbaka dit.
Attjo!
Vi åker bil och plötsligt nyser 7-åringen flera gånger.
– Oj, jag tittade in i solen! konstaterar han och skrattar.
Var kom det ifrån? Jag minns att jag läste för länge sedan att bebisar kan börja nysa när de får solen i ögonen. Det har jag upplevt några gånger, men trodde att det handlade om riktigt små barn. Tydligen börjar han ändå nysa när han tittar mot solen. Nåja, som 7-åring är man verkligen både liten och stor.
Alltid problem...
Ibland krävs det några frågor för att förstå hur barnet tänker. Temat liten och stor brukar tas upp av 11-åringen som ibland verkar tycka att det går för fort att bli stor. Kanske känner hon ibland stress av allt prat om framtiden – till exempel vad som kommer att hända i kommande klasser.
Här är det 9-åringen som har funderat på att vara liten och stor.
– Det är alltid problem: när man är liten vill man vara stor och när man är stor vill man vara liten.
Eftersom han ändå är relativt liten – 9 år – utgår jag från att han ser sig som liten och pratar om barn och vuxna, men efter lite frågande får jag höra att han i sina funderingar ser sig som stor och tänker på stora och små barn. Han berättar att han skulle vilja vara mindre än tre år, för då hade han bättre fantasi och kom på roligare lekar. När han var liten längtade han efter att börja i skolan.
Vi pratar vidare om det där med fantasin, om det har med åldern att göra eller om han kan hitta tillbaka till all den där fantasin igen på något sätt.
Stilfullt.
Förberedelser inför skolstart
Minstingen har redan blivit sju år och det är dags för skolstart. Som de flesta kvällar tar det lite tid för barnen att släcka lampan och lägga bort läsningen.
– Lägg bort den där så du kan somna och vara pigg i morgon. Det är en stor dag! säger jag.
Men det biter inte som jag vill.
– Den är väl inte större än andra dagar? Alla dagar är väl lika stora? svarar 7-åringen.
Nu är det inte var dags under han syftar på, utan snarare att det är lika många timmar varje dag. Själv hade jag tänkt tillbaka på min egen första skoldag och eftersom jag mindes en hel del detaljer och känslor tänkte jag att det nog blir en milstolpe även i hans liv. Han hade också berättat att han tyckte att det skulle bli spännande.
Fast syskonen har upplevt flera första-dagen-i-skolan så förberedde de sig också för uppropsdagen.
– Måste man vara finklädd på uppropet? ropar 11-åringen till den som vill svara.
Frågan är lite förvånande eftersom hon gillar att klä sig fint, och det vimlar inte av tillfällen till att få göra det.
Från sin säng svarar 9-åringen vist:
– Ja, det är bra att vara det. Men du kanske är lite blyg?
När dagen kom klädde de sig alla lagom fina. En stor del av morgonen gick åt till slipsjakt för 7-åringen som först tänkt ha Disneyslipsen i vuxenstorlek, men sedan fick undersöka möjligheten att ha en slips i rätt storlek. Till sist blev det skjorta utan slips på uppropet ute i amfiteatern på skolan.
Traditionsenligt fick de nya ettorna en blomma var av eleverna som börjar sista året i gymnasiet. Sonen blev välkomnad av den längste killen, som var finklädd i röd fluga. Det nya skolåret kan börja.
Välkommen-blomman. Foto: Eva Sagerfors
