”Barock” står det i annonsen, jag chansar och går dit med barnen. Jag föreställer mig vackra och ljusa melodier, klassiskt lättsmält som passar den nyanlända våren, och vi blir inte besvikna någon av oss.

Jag ser en annons om en barock-konsert i kyrkan nära oss. ”Barock” låter tjusigt så jag blir lockad att gå. Det var ett tag sedan vi spisade fin musik live och jag gissar att det här kan vara vårens tillfälle att få uppleva något fint. Det här vill jag förstås dela med barnen och flera är intresserade: 10-åringen, 12-åringen och hennes kompis.

Upplyftande upptäckt

Vi har varit på flera vackra, klassiska konserter i kyrkan och det kan verkligen vara upplyftande och ge nya upplevelser. Jag minns en flöjtkonsert där två kvinnor varierade mellan ett antal olika flöjter. När jag var barn spelade jag blockflöjt, men att flöjt kunde vara så här vackert hade jag ingen aning om. Ingen hade visat det för mig och jag visste inte heller att det var något att fråga efter. Jag blundade och det lät som hur jag skulle föreställa mig änglamusik, så vackert var det. Vilken upptäckt! Sådana upptäckter vill jag också låta mina barn, och gärna även deras kompisar, få.

Jag blundade och det lät som hur jag skulle föreställa mig änglamusik, så vackert var det.

Man kan nog klassa mig som novis på klassisk musik, men i alla fall konserterna här i kyrkan brukar vara lättlyssnade och vilsamma även om man inte hört styckena förut. Jag behöver inte mycket för att bli nyfiken: ensemble, trumpetsolist och Vivaldi, står det i annonsen och det låter lovande.

Programmet består av en timmes musik och sång som känns som en hyllning till våren, barmhärtigt tillåtande den nu låga temperaturen. Barnen lånar ritblock och pennor i kapprummet och sitter sedan och ritar medan de lyssnar. De verkar nöjda och glada. 12-åringen har ett eget program där hon följer med och bockar av de stycken som har framförts.

Orkestrarna överraskar

Vi sitter i bakre delen och ser därför inte alla musiker som sitter där framme. Jag vet inte heller vad vi kan vänta oss. Bara en cellist sticker upp på höger sida. Plötsligt ljuder vacker konsertmusik från barockensemblen där framme. Tänk att summan av de människorna, med sina instrument, kan låta så fint, tänker jag.

Det känns verkligen medryckande och glatt, som att den säger ”Kom med på äventyr, kom med får du se!” Hoppfullt och vackert.

Så småningom stiger en man med en piccolatrumpet in i ljudbilden. Jag blundar och känner hur musiken böljar fram, drar med mig, och med den ljusa trumpeten i fören. Sådan här musik känns helt kravlös och kräver inga tolkningar, men det är roligt att fantisera lite till musiken. De spelar Mozart och det är allegro, andante och presto, det vill säga glatt och snabbt, lugnt, respektive mycket hastigt. Det känns verkligen medryckande och glatt, som att den säger ”Kom med på äventyr, kom med får du se!” Hoppfullt och vackert. Det är musik att må bra av och som ligger väl i tiden, med vårens ungdom och hopp.

När trumpetens ljusa toner har tystnat brakar det loss precis där vi sitter känns det som. Vi blir alla överraskade av brassorkestern som sitter ovanför och lite bakom oss. Kanske försöker de få knopparna att slå ut med sina kraftfulla toner. Det känns pampigt och besökarna vänder på huvudena och ser glatt överraskade ut.

Barnen ritar under tiden och 10-åringen inspireras av musiken. Han gör små figurer och en trumpet, som en krans på pappret. Han är nog nöjd med att få sitta alldeles ostörd och skapa, utan att någon vill få honom att göra någonting annat och utan en retsam och störande lillebror.

Vårigt och tjusigt

Sedan stiger en kör fram och sjunger både känt och okänt: ”En vänlig grönskas rika dräkt” och Vivaldis ”Gloria”. Det låter tjusigt och högtidligt på latin och de som sjunger ser ut att trivas. Snart kommer två kvinnliga solister. De sjunger så vackert och det känns som att rösterna flätar sig ovanför dem, glatt och levande. Tänk att kunna framkalla något så tjusigt.

I kapprummet efter konserten sjunger 12-åringens kompis också tjusigt, inspirerad av skönsången. På hemvägen frågar jag 10-åringen vad han tyckte och han svarar att han blev nöjd med sin ritning. Det ska bli ett födelsedagskort till lillebror, säger en lugn och strålande glad storebror.

Dagen efter spelar jag upp Vivaldis Våren och frågar 10-åringen om han känner igen den. Jag minns inte att de spelade den på konserten, men den är i alla fall välkänd. Han ropar ”Vivaldi!” och springer in på rummet. Han har en liten speldosa som faktiskt spelar just ”Våren”. Den hämtar han och börjar spela på. Först tror han inte på att det är samma melodi, men efter en jämförelse med vad datorn spelar är vi överens.

Han upptäcker att det låter mer om speldosan när den ligger mot ett underlag. Glad far han runt i rummet och håller speldosan mot olika möbler och saker, spelar och lyssnar för att höra när det låter mest. Glatt och hoppfullt låter ”Våren” och jag har svårt att föreställa mig att man kan behålla ett dystert sinne till sådan musik.