Vintern för två år sedan förstod jag att jag och barnen behövde göra en speciell resa. Jag bestämde mig för att klara av vad som än skulle hända. Vi blev rika på minnen och jag är glad att jag ansträngde mig för att glädja andra.

Vi sitter i köket, jag och 6-åringen. Han undrar om vi kan åka till min morbror igen och hälsa på. Jag svarar att han är ju i himlen nu så du får blunda och tänka på honom. Jo, det vet han ju. Vi pratar om hur snäll han var, min morbror, som vi for och hälsade på för två år sedan. Vi pratar om morötterna.

– De var goda! säger 6-åringen glatt.

Jag skrattar och låter honom tänka på hur goda morötter de hade där nere i Skåne. Han verkar inte minnas att han tog alldeles för många av de späda, goda morötterna, som skulle få växa sig stora resten av sommaren. En eller två fick han lov att ta, men vips så hade det blivit fler och jag förstod på vårt värdpar att gränsen var nådd. Jag sa till honom men det hade han glömt nästa dag.

Hög tid att resa

När jag bestämde mig för att jag skulle göra resan dit, själv med tre barn som då var 4, 6 och 8 år så visste jag att det var mycket att ta ansvar för. Besöker man ett äldre par som inte haft barn i huset på länge så blir det en del att hålla reda på. Min morbror och hans fru behövde vila då och då och jag behövde se till att det fanns att göra för barnen eller att vi gjorde utflykter eller promenader.

Det dröjde tills min morbror fick en allvarlig sjukdom innan jag bestämde mig för att jag skulle dit med barnen.

Det hade gått många år sedan jag var och hälsade på dem i Skåne. De var på besök hos oss någon gång. Men med flera små barn och en bra bit att åka från vårt hem i Västerbotten så blev det ingen resa ner dit.

Det dröjde tills min morbror fick en allvarlig sjukdom innan jag bestämde mig för att jag skulle dit med barnen. Jag tänkte att morbror och hans fru skulle sätta stort värde på vårt besök, och så ville jag att barnen skulle få träffa dem där de bodde och få uppleva deras omgivningar.

Vi är vana bilåkare, där vi kan packa med oss hur mycket som helst och inte behöver tänka på fler passagerare än oss själva. Min man skulle jobba den veckan och jag behövde planera resan så att jag kunde klara det själv med alla barn. Det fick bli en tågresa. Det skulle bli spännande för oss allihop, med tåget, utsikten, resan… Ja, både spännande och utmanande.

Jag hade bestämt mig för att det här skulle gå bra och var beredd på förseningar, barn med humör, ja allt jag kunde komma på. Det här var en resa där barnen och morbror med fru kom främst.

Vi skulle åka från mina föräldrars stuga i Dalarna ner till Skåne och några dagar senare skulle vi åka hela vägen upp till Västerbotten. Det är viktigt att komma i tid om man ska åka tåg. Eftersom jag vet hur dålig jag kan vara på att komma i tid, och speciellt om jag har barn med mig, var jag beredd på att alltid skippa två moment innan varje tid som behövde passas.

Stenkoll och tålamod

Tidigt på morgonen på avresedagen tittade jag hur dagens tågsituation såg ut. Det första tåget var inställt. Jag hade tid på mig och ringde och fick vår resa ombokad.

Vi skulle byta tåg ett par gånger på nervägen. Här gällde det att vara skärpt. När vi åkt en stund och tåget fått fart efter ett stopp kom en mamma med bestämda steg och barnvagn framför sig. Hon skulle ha gått av men hann inte eftersom hon upptäckt att tågdörren hon stod vid var ur funktion. Hon fick hoppa av vid nästa station och ta ett annat tåg tillbaka.

På perrongen var det spännande. ”SJ snabbtåg 416 inkommer strax på spår 2, spår 2”

Det ville jag inte råka ut för. Bäst att ha stenkoll på allt! Barnen gillade verkligen att åka tåg. Vi hade plats vid ett bord. De läste tidningar och pysslade med saker vi hade med oss. Emellanåt var det ganska lugnt. Skönt att inte köra bil med barnen tyckte jag.

När det närmade sig avstigning samlade vi ihop alla saker och tidningar. Någon behövde göra ett sista toabesök så vi gick iväg. Tillbaka igen såg jag att 4-åringen tömt ur alla tidningar. De låg på golvet och på och under sätena. Några ord om det fanns det inte tid för. Jag samlade ihop alla tidningar, tog fram våra klädväskor och försökte få ett par av barnen att bära något. Jag minns inte hur det gick, men övertalning fanns det inte tid till. Dörrarna stod öppna och vi och väskorna skulle av innan tåget började åka igen. Det gick bra.

På perrongen var det spännande. ”SJ snabbtåg 416 inkommer strax på spår 2, spår 2”, hördes det i ett bestämt tonfall från högtalarna, flera gånger. Månader senare kunde vi höra detta eka, när 4-åringen kom att tänka på hur roligt det var. Och jag var imponerad över hur bra han återgav melodin.

Resan gick bra, förseningar kördes in och vi kom fram som vi tänkt. Vårt besök var betydelsefullt och min morbror var så glad att han inte tänkte så mycket på vad han egentligen orkade. Vi gjorde utflykter och badade och det gällde för mig att läsa av hur mycket som var lagom för alla. Vi fick allihop varma minnen.

Det kom ett brev

Hemresan kändes lång. Det var den ju också; tolv timmar. Vi var mycket i restaurangvagnen och pratade med konduktören. Det var spring i benen hos 4-åringen och han klängde i ledstången vid varorna. Men det var sällan några andra i vagnen så det fick han göra, under uppsikt. Vad ska man ta sig till när man behöver röra på sig och inte får störa andra passagerare?

Jag är glad och stolt att jag bestämde mig för att se förbi min egen bekvämlighet och göra resan innan tiden gick ut. Det blev så lyckat och jag förstår hur viktigt det är att ta sig lite tid för andra medan man har möjlighet.

I februari eller mars året därpå kom det ett brev i lådan. Det var från min snälle morbror. Han tänkte på 4-åringen som skulle fylla 5. Visserligen var det ett tag kvar till maj, men presenten var det nog bäst att få i jord redan nu så att pojken kunde få se och följa hur det växer. Kanske i en glaskruka där man kan se hur morötterna tar form under jorden?