Det blir förstås hål och ”rännor” i ull- och sidenplagg efter hand. Men det känns trist att slänga fina bitar tyg. Tänk bara hur silkeslarverna arbetat fram de fina trådarna. Men efter att länge ha sparat barnens urvuxna, trasiga plagg fick jag idéer om hur de kunde återvinnas.

När vi fick barn för elva år sedan hade jag bestämt att det var naturligt som gällde. Därför valde vi kläder i ull och siden närmast huden. Så från bodies och sidenmössa blev det sedan underställ i ull och siden. Det har barnen haft på sig, och har fortfarande, nästan året om. Då är det inte konstigt att plaggen har fått små hål och blivit slitna under tiden.

"Den som spar han har"

Jag har lagat sidenkläder där det har ”runnit” i tyget och satt lappar på knän och rumpa. Det syns ju inte när man har det under andra kläder. Det är fina kläder så det är självklart för mig att laga och laga och laga. Men till sist så går det inte längre. Då lägger jag undan plagget, för slänga det kan jag inte.

Jag tänker på hur silkeslarverna har spunnit trådarna en gång. Jag tittar på plagget med sina rännor och hål. Mellan dem är det helt. Ska jag slänga det bara för att det inte sitter ihop med tyget på andra sidan hålet? Det känns tokigt. Så jag sparar.

Jag gör likadant med ullplaggen. Men för några år sedan fick jag ett strålande tips av en kompis som har barn i samma ålder. Hon hade också sparat på trasiga ullunderställ i fin merinoull. Hon visade hur hon hade gjort handledsvärmare till barnen av nedre delen av långkalsongerna eller tröjans ärmslut. Ett par sömmar så var de klara. Så jag gjorde likadant till våra barn. De var bra att ha som de var eller som förstärkning under ett par andra vantar, beroende på temperatur och väderlek.

Nu har händerna vuxit ur dem, men handledsvärmarna kan vi lämna vidare till andras barn.

Det var en gång en långkalsong

Sidenet då? Jo, förra året kom jag igång med stickning. Det kändes som att jag fick lära mig helt från början, men svärmor var så glad att få ge mig en lektion. Hon är en hejare på att sticka.

Det blev en mössa i härliga färger av ett ullgarn som jag hade köpt lokalt av tillverkaren. Det var roligt att få sitta med stickningen och se hur det faktiskt blev något. Men jag blev besviken när jag provade den färdiga mössan. Jag hade inte trott att den skulle kännas så stickig, usch vad det kliade. Och det var inget jag vande mig vid heller så mössan blev liggandes ett tag.

Lösningen fick jag hos dottern, nu 11 år. I skolan hade de stickat mössor som de sedan fodrat med ett stretchigt bomullstyg. Det gör ju också att man klarar lite vind.

Och vad kunde passa bättre än sidentyg i min fina mössa?! Det kändes lyxigt att ge mig själv ett sådant fint och lent foder. Jag hittade ett par vita, väl använda långkalsonger i garderoben. Barnen hade växt ur dem för länge sedan. Men det gick att hitta ett lagom stort stycke helt tyg på dem, det tog jag till mössan. Det gjorde susen.

I farten blev det ett par handledsvärmare av resten av garnet och dem fodrade jag med delar av benen på långkalsongerna. Mudden som tidigare värmt en liten fotled får nu värma min handled.

Det kallar jag återvinning!