Marken i min trädgård är så här års rödprickig av fallfrukt. I affären finns för en gångs skull svenska äpplen bland allt importerat. Plommon, persikor, kiwi, apelsiner, clementiner, satsumas, aprikoser, körsbär och allt vad de heter. Men varför heter frukterna så? Få av dem har ursvenska namn. Inte ens körsbär har ett svenskt namn från början, trots att de växer vilda i södra Sverige. Förleden ”körs” har i stället sitt ursprung i grekiska κερασός (kérasos) med samma betydelse, sannolikt via latin cerasus och lågtyska kersebere. Grekerna i sin tur har lånat ordet från något äldre språk, oklart vilket.

Även plommon är ett grekiskt låneord på omvägar: προῦμνον (proûmnon). Äpplet har dock djupa språkliga rötter här, det har hetat ungefär likadant i 5 000 år, från urindoeuropeiska h₂ébōl via urgermanska aplaz. Även slaviska, baltiska och keltiska språk har snarlika ord för äpplen, som lettiska ābols och walesiska afal. Men många sydeuropeiska språk kallar äpplet något på ma (latin malus, spanska manzana med fler) med rötter i grekiska μᾶλον (malon), vars ursprung är omstritt. Franska pomme kommer från latin pomus, som betyder frukt i allmänhet och finns hos oss i läran om frukter: pomologi. Även ordet frukt är latin, men frūctus har en allmän skördebetydelse, inte bara frukt. ”Njuta frukterna av något” säger man, i ett idiom som är närmare latinet.