Claes Hylinger har aldrig fallit för litterära trender. Samtidigt hittar allt fler fram till hans böcker. Nu ges hans Kvällarna på Pärlan ut på nytt – en roman där han visar att han är en våra främsta Göteborgsskildrare.

Ett vanligt omdöme om Claes Hylingers romaner är att de inte handlar om något. Detta omdöme är både rätt och fel. Vad Hylinger med lätt hand och med en stor dos allvar och humor skriver fram i sina böcker är livet självt. Vardagen gestaltad i sina små äventyr, i form av resor, mänskliga möten, förälskelser och filosoferande kring den egna livserfarenheten, och på något vis åstadkommer hans ord ett sällsamt skimmer.

I inledningen av romanen Utan ärende (2009) ringar Hylinger själv in vad för slags litteratur han skriver: ”Jag ber redan nu om ursäkt för den innehållslösa historia jag har att berätta. Och ändå – när jag tänker tillbaka på den ser jag hur innehållsrik den var. Den hade ett innehåll som ofta går oss förbi …” Det är ett slags minneskonst Hylinger ägnar sig åt, nästan i stil med fransmannen Patrick Modiano, fast mer lekfullt uppsluppen.