Bruno K Öijer (1951–) är den poet som under de sista dryga fyrtio åren bevisat att poesin i Sverige inte är död. Ingen av hans samtida är i närheten av det tilltal, så samtidigt uppfordrande och ledigt, som omedelbart och djupgående talar till fler än litterära nördar och liknande, betalda eller inte. Ingen fyller samlingssalar över hela landet, från ett Folkets hus i en mer eller mindre övergiven ort ute på landsbygden till Kungliga Dramatens stora scen – flera kvällar i rad. Ingen övertygar till den grad att även ett stumt och självuppfyllt kulturetablissemang lystrar till. Det är paradoxalt – poeten underkänner sin samtid, och ändå tar den emot honom med öppna armar. Ger poeten på ett ofrivilligt vis legitimitet till de stumma? Eller förmår de inte se det ljus som fyller hans ord och är den källa med vilken själva mörkret lyser upp och får liv? Nog är det mörkt alltid, men hur tondöv måste man inte vara för att inte höra den lika stolta som starka röst som ljuder i poetens ord? Poeten lever i en skiljelinje, på en smal remsa av land mellan på samma gång hotfulla som rogivande hav. Mellan ensamhet och gemenskap. Mellan närmande och avståndstagande. Denna oro, denna ovilja att förbli stilla, är kanske orsaken till att poeten appellerar till så många. Lidandet tillhör oss alla. Liksom längtan. Liksom omsorgen – om allt som finns till i egen rätt. Integritet, tingens gränser – endast den som har den djupaste respekt för livet lever på riktigt.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]