Pär Lagerkvist har överlevt tidens tand. Hans personliga och universella skådande och lika enkla som finessrika språk hittar fram genom tid och rum. Han närmade sig de eviga frågorna och är just därför ständigt aktuell.

När Pär Lagerkvist tilldelades Nobelpriset i litteratur 1951 löd motiveringen: ”För den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor.” En sådan Nobelprismotivering är svår att tänka sig i dag. ”Konstnärlig kraft” och ”människans eviga frågor” har i dagens Nobelprismotiveringar sina motsvarigheter i intetsägande ordval som ”nyskapande” och luddigheter som ”ger röst åt det osägbara”. Ängsligheten över att verka alltför allmängiltig lyser igenom.

I dag hade en författare som Lagerkvist sannolikt inte fått Nobelpriset. I hans prosa och dramatik finner man inte den inom konsten helt obefogade ängsligheten för att verka alltför allmängiltig. Och det är just på grund av avsaknaden av denna ängslighet som Lagerkvists prosa och dramatik kommer att överleva och hitta nya generationer av läsare. Nästan alla hans böcker präglas av ett enkelt och samtidigt finessrikt språk där varje ord vägts på guldvåg. Lästekniskt kan vem som helst ta till sig dem. Samtidigt tar de sina ämnen och läsaren på största allvar.