Hon kallas av många för Nordens Virginia Woolf. I sin senaste roman, Allt detta kunde du fått, skildrar Josefine Klougart en familjs oförmåga men likväl starka längtan efter att nå varandra.
En av de författare som kommer närmast mitt ideal om litteraturen som grundforskning om vad det innebär att vara människa”. Så beskriver den danska författaren Josefine Klougart Tomas Espedals bok Biografi Dagbog Breve i en intervju från 2014 i tidningen Vi läser. Med sina egna romaner har Klougart precis som sin stora förebild Espedal föredömligt lyckats skriva personligt utan att vara navelskådande. I hennes grundforskning om vad det innebär att vara människa slår även det mest personligt skildrade an en allmänmänsklig ton.
Allt detta kunde du fått – som är Klougarts fjärde bok i svensk översättning – är inte rakt igenom autofiktion, även om den delvis bygger på nog så personliga erfarenheter av familjeliv, dotterskap och moderskap. Romanen inleds med orden: ”När jag häromdagen hälsade på mina föräldrar på Mols såg jag i fönsterkarmen den lilla plastkam som vi redde min pappas hår med när han låg medvetslös på sjukhuset förra vintern. Vintersolen som föll in i rummet genomlyste kammen och fick den att se mjuk och transparent ut, som om den var gjord av ben eller horn eller något annat organiskt material. Synen av den fyllde mig med ömhet.” Det som sedan följer är att berättarjaget Barbara genom olika laddade minnesbilder från barndomen och vuxen ålder återberättar en familjehistoria fylld av hemligheter, anklagelser och konflikter men också ömhet, även om den ofta förblir smärtsamt undertryckt eller obesvarad.
