Birger Sjöberg (1889–1929) led av en överdriven benägenhet att känna skuld, läser jag. Han hade ”vanföreställningar om att ha skadat människor genom sin diktning”. Hans överkänslighet tärde på honom och han var ”starkt modersbunden under hela sitt liv”. Jag läser vidare att hans barndom ”präglades av småborgerlig, ombonad trygghet i föräldrahemmet” och jag tänker att det är väl ändå underbart att folk till höger och vänster kan avgöra vad som är en lagom skuld att känna, vad som är en vanföreställning ifråga om de egna orden och deras verkan och att en kärlek till sin mor kan vara för stor. Det ges svar på allt, om man bara frågar experterna på området. Självklart var inte den idyll Birger Sjöberg beskrev i sin litteratur oproblematisk – vilken tillvaro är oproblematisk? – men att hävda att författarens barndomsvärld var en ”patriarkaliskt styrd småstadsidyll präglad av borgerlig struntförnämitet”?

Olycklig – alltmer desillusionerad – skriver Birger Sjöberg sin sista diktsamling Kriser och Kransar (1926). Ett mer trasigt verk, och därmed mer modernistiskt i sin form, och varje nihilist får vatten på sin kvarn och jublar. Idyller finns inte! Vi är alla misslyckade och trasiga, allt annat är drömmerier!