Lewis Carroll är framför allt känd för sina två böcker om Alice: Alice i underlandet och Alice i spegellandet, kanske de mest givna i barnbokskanonen. Hans andra stora barnbok Sylvie och Bruno är relativt okänd. Carroll ville i detta verk sammanfatta hela sin världsbild och livskänsla.

Det är inte svårt att förstå varför Sylvie och Bruno aldrig kom i närheten av den uppskattning som Aliceböckerna fick. Det har dock ingenting med kvalitativa aspekter att göra, utan beror på att Sylvie och Bruno är alldeles för originell och svårgripbar för att bli folkkär. Handlingen utspelar sig mellan två världar: det viktorianska Storbritannien och älvornas värld. Delarna som handlar om de två älvorna Sylvie och Bruno riktas framför allt till barn, medan de mer realistiska episoderna snarare har en vuxen målgrupp. De sistnämnda episoderna innehåller långa dialoger om verklighetens natur och etik. Utöver att boken inte har någon homogen målgrupp lär ett annat skäl till dess okändhet vara att den saknar dramaturgi. Det finns inget tydligt mål för karaktärerna eller någon uppenbar riktning för berättelsen.

Snarare är boken som ett Carrolls testamente, där han vill få in allt han tycker är av betydelse; något av ett hopplock av texter som Carroll har arbetat med under många år. Han skriver i förordet att berättelsen har fått växa ur sina episoder i stället för tvärtom. Inspirationen kommer bland annat från esoterisk buddhistisk filosofi, där människan anses ha ett okroppsligt väsen som kan uppfatta andra verkligheter.