Karl Ragnar Gierow (1904–1982) tillhör denna mer sällsynta skara litterära författare som kombinerade skrivandet med en framgångsrik yrkeskarriär. Regissör på Dramaten, och länge dessutom chef för densamma, förlagsman, tidningsman, översättare, litteraturkritiker och långlivad ständig sekreterare i Svenska Akademien – ja, listan på mer världsliga meriter är imponerande. Som författare rörde han sig dessutom över flera litterära genrer, främst möjligen poesi och dramatik, men det är nog hans essäistik som lyfter honom över varje genomsnitt. Hans stil är rätt torr, men den saknar inte glimt. Det mesta pågår som i undertext, trots att han resonerar öppet och redogör för vad han både ser och vet. I den mån någon människa idag under sjuttio år känner till honom – eller åtminstone känner igen honom på bild – är det som en äldre och smalnad gentleman i något för stora och svarta solglasögon. Lite som Zarah Leander, men i en manlig, men kanske inte så mycket mer manlig gestalt. Gierow är samtidigt spirituell och en smula omständlig – kanske inte vad man kallar en ”naturlig” författare; för sådana epitet är han allt för återhållen och kontrollerad. Kanske är det just detta som gör att han kommer bäst till sin rätt i essäerna. Bakom mörka solglasögon, så att säga. Söker man på hans namn på Youtube, i hopp om en intervju, kommer ingenting upp. Det är inte rättvist, men en indikator på vår samtid.

Einar Askestad
Kontakta skribenten: [email protected]