Vi står nog alla i tacksamhet till fler människor än vi vanligen tänker på. Mor och far givetvis, som vi har allt att tacka för, i alla fall i den meningen att vi överhuvudtaget finns till, vilket ju inte är en ringa sak. Sedan andra i vår omedelbara närhet, där barndomen säkerligen är det mest avgörande livsskedet för oss: Mor- och farföräldrar, syskon, och så vidare. Sedan de övriga, som så att säga servar oss genom livet, från lärarna på skolan till läkaren på vårdcentralen, från busschauffören och städerskan till den hjälpsamma grannen – listan är lång och blir självklart längre med åren. Vad vi mer sällan tänker på är nog alla de som föregått oss, som såg till att barnen har en skolbyggnad att komma till, att det finns böcker att läsa i skolbiblioteket och en buss som tar barnen dit och hem igen, eller att vägar över huvud taget finns som slingrar sig genom landskapet och genom tunnlar och över broar – vi ärver kort sagt ett samhälle med möjligheter som generationer före oss har byggt upp. Dessa ansiktslösa främlingar, som är våra förfäder, står vi i en nästintill svindlande tacksamhetsskuld till.
Jag tänker i dessa banor då jag betraktar kulturlivet i Sverige i dag. Modersmålet, för att ta det mest uppenbara exemplet, vilka vägar har inte det tagit för att vi ska kunna använda det på det flyhänta och funktionella vis som vi gör? Hur mycket samlad reflektion, erfarenhet, intelligens och vilja ligger inte bakom det språk som vi tar för givet? Hur mycket arbete, hur mycket konflikt, omsorg och kärlek är inte ett modersmål ett konkret uttryck för? Vårdar vi det efter förtjänst? Eller pratar vi på som om vi uppfann det själva och därmed bidrar till dess förflackning? Låt mig ta förlagsvärlden som exempel. De två största aktörerna – Bonniers och Norstedts – har under lång tid aktivt bidragit till att upprätthålla en högre kulturell nivå på vår offentlighet, men under de senaste decennierna har någonting skett. Utöver en accelererande maktkoncentration – med allt färre aktörer som äger allt mer av branschens olika delar – har att sälja så många böcker som möjligt blivit det enda riktmärket man har; en målsättning som trumfar allt, ungefär som frihandel länge trumfat alla andra aspekter i samhället, ja, så till den grad att vi importerar gravstenar från Kina och därmed bidrar till att begrava våra egna stenhuggerier. Förlagsdrakarna, med sin allt mer krassa syn på den kultur som vi ärvt, har till en del ersatts av aktörer som startat nya förlag. Aktörer som velat motarbeta en allmän nivellering och fördumning och som med sin utgivning fortsatt ge läsarna skiftande – gamla som nya – tankar och perspektiv, på livet, på kultur och samtid. De har i praktiken skänkt oss intellektuell och själslig frihet – andlig spis, på mer ålderdomlig svenska.
