Alla känner vi igen en utpräglad kontrollmänniska, ja, utom möjligen kontrollmänniskan själv, som kan ha svårt att få syn på sig själv. När en kontrollmänniska möter en annan kontrollmänniska blir det sällan lyckat; krockar såväl mellan som inom dem blir oundvikliga; konkurrensen om tolkningsföreträdet blir så skriande att allt förnuft och en möjlighet till dialog åker ut genom fönstret. Som regel tyr sig den utpräglade kontrollmänniskan till folk som inte har det behovet, ty där är det lättare att mer obehindrat leva ut sitt kontrollbehov. Det kan vara på en arbetsplats, där chefen vill styra allt och alla in i minsta detalj, eller i hemmen, där en part måste sjunga högst och ständigt få övriga familjemedlemmar att sjunga med i ledarstämman. Är detta ett problem, kan man fråga sig? Är det något som behöver uppmärksammas? Och i förlängningen: Kan kontrollbehoven samverka bland människor och leda till en tidsanda som drabbar oss alla?

Det mer tvångsmässiga kontrollbehovet är utan tvivel en källa till stress. Det kan påverka trivseln i största allmänhet och människors hälsa och välmående i synnerhet. Likaså, och i linje med detta, uppmuntrar inte ett kontrollbehov till kreativitet hos dem som utsätts för det. Det är som med barn. De växer av att man ger dem ett förtroende. Genom att visa att man tror på dem, att de själva kan ta beslut och förverkliga ting, får de såväl lust som förmåga att hantera sig själva och de uppgifter som de möter och kommer att möta i livet. Du kan själv! Du har ett eget omdöme! Du klarar av det, du behöver inte direktiv, mästrande eller ej, från mig eller någon annan. Detta, denna inställning, är i själva verket detsamma som att respektera en annan människa, barn som vuxen.