I filosofihistoriens antagligen mest berömda berättelse liknar Platon människans jordiska tillvaro med att vara fastlåst inne i en grotta. På grottans väggar kastas skuggfigurer från verklighetens ljus. Allt vi har är alltså konturen av en verklighet som vi har vänt ryggen. Denna metafor har nog samtidsmänniskan enklare att relatera till än de antika grekerna – detta då det knappt är en metafor längre, inte minst då vi är översköljda av fotografier och filmer.

Den österrikiske filmregissören Michael Haneke har vigt sin konstnärliga gärning åt att kritisera sin egen konstform. I en av hans filmer bryter en av hans karaktärer, en kallblodig mördare, den fjärde väggen genom att spola tillbaka filmen när hans ondskefulla projekt misslyckas. Haneke återkommer till hur filmen försvagar vår känsla av kontinuitet och därmed verklighetskänsla. Att filmen är ett slags skenvärld är tydligt, i biografen har alla ryggen vänd mot projektorn, för att avnjuta dess projektioner. Den ursprungliga filmen är dessutom en illusion av rörelse, genom stillbilders hastighet och relation till varandra. Denna kritik kan tyckas paradoxal då den kommer från en filmskapare, men är kanske inte konstigare än att kritisera ett samhälle genom att tala dess modersmål. I en kultur där det visuella får allt mer inflytande får bilderna sin kraft genom dess betydelselöshet.