Sveriges äldsta fiol hittades i regalskeppet Kronan som sjönk i ett slag mot danskarna utanför Ölands södra udde år 1676. Fiolen ligger i en monter på Länsmuseet i Kalmar, och den känns lika verklig som overklig, som allt annat som gått förlorat; fiolen har sönderfallit i sina delar; inga strängar, ingen resonanslåda, och träet är blekt av åren i Östersjöns vatten – en fiol, men omöjlig att spela musik på. Världar kommer och går, och det är temat för denna ledare. Ett nytt år, en ny värld? Vad med den gamla? Vad gör något till något nytt, och vad gör det gamla till något gammalt? Att veta vad man har att göra med, vad som är oss givet, och på vilket sätt detta dels kan finnas kvar och dels försvinna för oss, är kanske den största visdom som vi kan uppnå, i den mån vi kan uppnå den.

Från ett individuellt perspektiv är livet – för att använda en sliten bild – som en väg, och den vägen utgör vår väg och ingen annans. Vi tar ett beslut, vi går till höger eller till vänster. Stannar upp, ser oss omkring. Vi väljer att blicka ut på den värld som pågår runt omkring oss, ja, som mer eller mindre försiggår vad vi än gör. Ofrånkomligen lever vi med andra ord i andra världar, i en ”större” värld, som kan te sig gemensam utan att för den skull vara en värld vi är hemma i, trivs i, eller ens känner igen oss i. Här hjälper lite konkretisering. Jag tar några exempel ur mitt eget liv, ty varför gå över ån efter vatten.